En sorg för Kathleen

Jag dog lite när jag insåg att hon verkligen hade gått... men om bara de här väggarna kunde prata.…

🕑 4 minuter minuter Kärlekshistorier Berättelser

Solen gick knappt upp den dagen jag släppte taget. Jag hade i min misär förvisat mig från allt som påminde mig om dig. Gick ut till den gamla åkern för ensamhet. Ett litet hus mellan två tuvor satt stilla och ensamt.

Dimmans gråa ljus kikade ynka genom fördragna gardiner. Så fort mitt vakna sinne blev medvetet vände jag mig om i min säng, bara uppmärksammad av ljudet av vindspel som klirrade och vinden ylande kall utanför min dörr. Den lilla livsgnista som en gång hade dragit ut mig från täcket har blivit skröplig och mörk i efterdyningarna av oss. Inget liv springer i mig, ingen glädje. Jag låg här i den här röran av lakan.

Samma som vi för bara en vecka sedan trasslade med våra kroppar i en hänsynslös och upprepad överseende av hett kött. Blixtarna återkommer fortfarande till mig. Dessa tysta trista väggar var levande och lyssnade då, när den unkna luften var mogen av stönande och lukten av kroppsvätskor.

Åh vad vi passar ihop. Som om jag vore den tjocka krökta skelettnyckeln till din själs valv, det varma, blöta låset under dig. Och när jag gick in skulle jag låsa upp dina djupaste hemligheter.

Vi tog fram dem och räknade var och en, sedan satte vi dem här och där runt rummen. Åh känslorna och passionerna, råa ofiltrerade släpp som vi trollade fram bland dessa väggar. Vår tid var inte försiktig tid, vår tid verkade inte alls som tid. Då tyvärr, när rummet inte var en ekokammare för dina rop, var det värd för våra kroppar, som låg orörliga där, oförmögna att tala för det.

Den märkliga splittringen av vad vi hade fått varandras kroppar att göra. Aldrig tidigare har jag vibrerat utåt inifrån hela min varelse. Aldrig tidigare hade du skakat som du gjorde samtidigt som du tog all passion in i djupet av din kvinnlighet. Men nu är solen borta.

Vinden blåser träden mot huset och det finns inget annat ljud än surret från den avlägsna motorvägen. Mina öron ringer av tystnaden. Jag tror ibland att jag hör din röst vinka till mig. Fast det var det inte.

Du är borta från min förtrollning. Du bröt transen och flydde mina nyfikna händer. Jag drar tillbaka täcket över huvudet i ett försök att hitta skydd från smärtan och ansvaret utanför min dörr.

Min fot kommer inte ens att röra vid det kalla trägolvet, av rädsla för att knarrandet från gamla träbrädor skulle vara uppenbarelsen av dig när du gick naken, på tå över mitt rum. Mitt sinne plågas av de tankar jag har. De saker jag skulle viska i ditt öra i de mest utvalda ögonblick.

Utseendet på ditt ansikte när du låter din kropp ge vika för de krampande slagen av klimax. Scenerna är inbrända i mitt psyke och jag längtar efter deras konstigheter och förundran. Rensa mig från detta avtryck även om jag vill frossa där. Rensa mig från min egen önskan.

Inte ens nu kan jag undgå de interna stridigheterna. Det mest intensiva nöjet har gett vika för det mest högtidliga låg. O ärlig och sann kärlek, utan den mörka skuggan av min lust, var är du? Att vara så ensam att man inte ens är med sig själv. Nu är det att vara ensam. Så låt mig ligga här.

Låt mig vänta på att vinden ska sluta och strålarna igen ska tränga in i mitt fönster och i sin tur min själ. Låt mig släppa mig själv från denna vältrande tyngd av känslor och andas djupt starkt andetag igen. Om dessa väggar kunde tala skulle de säkert berätta för mig om mina misslyckanden, även om de i hemlighet höll bilderna och ljuden av våra kroppar för sig själva.

Men nu har det gått över. Hon är borta härifrån. Att lämna morgondagen för att leva som människorna är avsedda.

Långt här ifrån. Det är tillbaka till tystnaden nu, tillbaka till ensamheten. Mitt sinne är avundsjuk på utrymmet.

Tomma rum som en tom själ. Denna ånger är halvhjärtad i själviskhet. Jag kan fortfarande inte röra mig. Även om jag undrar, om någon, vilken del av dig själv lämnade du bakom dig här den här gången?.

Liknande berättelser