East Coast, West Coast - Del fyra

🕑 17 minuter minuter Tabu Berättelser

Söndagsmorgonen var grå och kall. Jag vaknade tidigt och tvingade mig upp ur sängen och in i duschen. Halvvägs genom att känna skuld för att ha slösat så mycket varmt vatten kom jag ihåg Scott.

Hade han varit seriös med allt han sagt? Han förväntade sig verkligen inte att jag skulle göra allt han ville. När allt kommer omkring hade han lämnat på ett mindre än gentlemannamässigt sätt. Jag tog en taxi till mina föräldrars hus i utkanten av New Jersey. Det var samma brunsten som jag växte upp i och vanligtvis var det tyst och kallt, men den dagen surrade det av varma konversationer, folk rusade omkring upphetsat. Själva löftesförnyelsen skulle hållas på stranden vid Coney Island där mina föräldrar hade träffats.

De trodde att det skulle vara idealistiskt, trots att dagen var iskall och stranden skulle bli ännu mer så. Men hej, vem säger att romantiken är död? Jag gick upp för att hitta mina föräldrar. Min ena bror, Charlie, hade gått AWOL, tillsammans med sin fru och tre barn och min mamma klagade. Jag svär, om det fanns en utmärkelse för att klaga, skulle hon vinna det utan tvekan.

Ibland undrar jag hur min pappa orkar med henne. Jag svarade noggrant på hennes frågor om mitt liv och förskönade sanningen lite. Vita lögner, eller hur? Hon frågade mig om mina ansträngningar att hitta en pojkvän; Jag berättade för henne att jag hade varit på sju dejter, men egentligen var den enda killen jag hade sett under det senaste året Scott. "Och av sju såg du ingen av dem igen?" Hon applicerade försiktigt eyeliner men tittade på mig i spegeln. "De var pojkar.

Omogna." sa jag defensivt. "När jag träffar en anständig kille kommer du vara den första att veta." Jag gjorde ett hugg för att byta ämne. "Fick du mina liljor förresten? Jag skickade dem i lördags." Hon välvde ett ögonbryn med penna. "Ja, kära du.

Bara jag hade föredragit din närvaro framför ett knippe blommor, hur vackra de än må ha varit." Gud. Vem pratar så? Hon hade varit engelsklärare i nästan trettio år och jag hade tillbringat min barndom med att bli tillrättavisad för att jag sa "jag och Charlie" snarare än "Charlie och jag". "Var är pappa?" frågade jag luftigt. "Din gissning är lika bra som min. Om du ser honom, säg till honom att jag måste ge honom rätt slips." Jag blev faktiskt avskedad.

Jag skyndade iväg innan hon kunde ändra sig. Huset var upptaget. Det var många människor som jag kände igen och några gjorde jag inte. Jag såg min bror, utbytte några skämt och sa till honom att han hade problem. Hans barn plundrade tydligen i köket men när jag kom dit var det tomt.

Jag åt en övergiven bit rostat bröd och drack en ny kopp kaffe. Min mobiltelefon surrade. Upphetsad? Det enda ordet fick min mun att krökas till ett ofrivilligt leende, även när min puls snabbare. Dörren öppnades och Charlie gick in. "Hej.

Vart tog barnen vägen?" "Jag har inte sett dem." Han tittade förbi mig till den kala bänkskivan. "Vad hände med min skål?" Jag ryckte på axlarna, skyldigt. Dörren öppnades igen och den här gången gick Scott in. Min mage knöt ihop sig instinktivt.

Hans ögon log. Tack och lov avleddes Charlie från att undersöka var hans skålar befann sig. "Hej Scott.

Har du sett mina barn?" "Jag svär att de var på väg mot trädgården." Charlie skyndade ut ur rummet utan ett annat ord. Scott stängde dörren efter sig. "Hej Ally," sa han. Jag sög ner det sista av mitt kaffe. "Hej.

Jag visste aldrig att du och Charlie var… bekanta." Han gick närmare mig. "Varför såg du så skyldig ut?" han rynkade pannan "Jag? Skyldig? Vad?" Jag skrattade. Jag lät löjlig. Han höjde ett ögonbryn, hans djupt bruna ögon höll min blick tills jag var tvungen att titta bort. Jag kände hur han le.

"Du fick dig att sperma, eller hur? Igår kväll? Efter att jag gick?" Jag skrattade och riskerade en blick på honom. "Jag? Vad? Nej!" Jag hade aldrig varit en bra lögnare. Till och med den mest godtrogna personen i världen kunde ha sett mig i det ögonblicket.

Scott såg oerhört självbelåten ut. "Berätta sanningen, snälla." Jag tittade bort med fingrarna trassliga bakom min rygg. Jag kände en känsla av obehag. Varför lät jag honom detta till mig? Utanför hörde jag sirener dåna förbi.

Jag koncentrerade mig på bruset och ansträngde mig för att höra det, även efter att det länge försvunnit i fjärran. "Vad ska jag göra med dig?" Scott andades. Jag tittade upp på honom och hans mun lyfte i hörnet.

"Jag vill verkligen vara arg på dig", sa han. "Men du är bara för jävla bra, Ally. Du är som ett jävla socker." Jag blinkade.

"Så jag är inte i någon form av… problem?" Han log igen. "Såklart du är." Han kände i fickan. "Vänd dig om. Fin klänning förresten." "Tack", sa jag försiktigt, men jag vände mig inte om. Hans hand låg fortfarande i fickan på hans jacka.

Han log gåtfullt mot mig. "Vänd dig om, kattunge. Och lyft upp den där klänningen." Jag tvekade, min mun lite torr.

"Du kommer inte att slå mig igen, eller hur?" Hans ögon mötte mina. "Kanske. Men det är inte meningen. Jag trodde att du gick med på det här." "Väl." Jag svalde hårt.

"Det var förut." "Du vet hur man stoppar mig", sa han enkelt. "Vill du snälla vända dig om nu? Är det bara jag, eller har du verkligen svårt att följa enkla instruktioner?" Jag bet mig i läppen och tvingade mig själv att inte svara tillbaka. Sakta vände jag mig mot fönstret. Det regnade, droppar smattrade mot glaset. Jag kände hur Scott lyfte fållen på min klänning.

"Håll." Jag tog den lydigt från honom och höll materialet ovanför min midja. "Böj dig. Och öppna benen lite." Hans fingrar hakade fast i mina spetstrosor och drog ner dem till mina knän.

Jag stirrade tyst i fönstret. Jag var i mina föräldrars kök, för guds skull. Samma kök där jag hade ätit frukost och middag i arton jäkla år. Scotts hand slätades över min röv och jag satte mig för slag.

Det kom inte. Så fort jag började tänka att han inte skulle slå mig fick hans handflata kontakt. "Knulla!" Jag kunde inte låta bli att gråta och som för att straffa mig för att jag gjorde ett ljud rörde sig hans hand snabbt och slog mig prydligt och omväxlande på vardera kinden tills mitt kött brann.

Innan jag hann vänja mig vid det glödande sticket kände jag något kallt och hårt glida längs med mitt blöta ryck. "Vad gör du?" Min röst var lite panikslagen. Mina händer höll fortfarande i min klänning och mina knogar var vita. "Slappna bara av," mumlade Scott.

Jag kände hur föremålet rörde sig upp till mitt perineum innan jag gick ner igen och rörde sig något inuti mitt ryck för en sekund. Sedan rörde den sig upp, upp och tryckte mot mitt trånga rövhål. "Släpp in det, kattunge," Scotts röst var låg av upphetsning men det kändes som varm honung. "Slappna av." Jag kände att föremålet lättade inuti, sträckte mig mjukt och sedan satt det fast där, hårt och omisskännligt. Jag knöt försiktigt runt den, mina ben skakiga.

"Det kommer inte göra dig någon skada," mumlade Scott. "Titta så blöt du har blivit." Hans händer gled ner över min rumpa och tryckte lugnande mot den. Jag insåg att jag höll andan och släppte ostadigt ut det.

"Alliera?" Det var min fars röst, som kom från någonstans bortom den stängda köksdörren. Jag tittade panikslagen över axeln och mötte Scotts ogenerade blick. Hastigt rätade jag på mig och drog mina trosor över min brinnande rumpa.

Jag satte mig vid bordet, benen i kors, mina händer släta frenetiskt ner min klänning. Mitt hjärta bultade. Dörren slogs upp och pappa gick in. Hans ögon flyttade sig från mig till Scott och han log.

"Jag förväntade mig inte att se er två här." Scott harklade sig. "Förlåt, jag glömde ringa." "Inga bekymmer, inga bekymmer. Har du faktiskt något emot att Ally och jag pratar en minut?" "Åh, visst. Jag ska gå och hitta Jake." Jake? Scott gick över rummet och stängde dörren mjukt bakom sig.

"Skulle du lyssna på mina löften?" frågade pappa och vände sig mot mig. "Bara, jag vill att de ska betyda något för alla men speciellt för din mamma och ja, du känner henne bäst. Jag skulle ha frågat din bror men han har försvunnit igen." "Visst", log jag. "Låt mig höra dem." Han drog upp ett papper ur fickan och började läsa.

Jag lyssnade uppmärksamt. Då fick jag mitt livs chock. Vad för helvete Scott än hade stoppat i min röv, sprang plötsligt till liv och började surra.

Om jag hade haft ett svagt hjärta, skulle det ha gett upp. Som det var hoppade jag upp från stolen som en jack-in-the-box. Om pappa inte hade varit så upptagen så hade han säkert varit orolig.

Jag knöt mig runt leksaken när jag satte mig tillbaka oroligt, min mage krumlade av oupplöst njutning. Tack och lov stängdes surret av efter tio sekunder. Men så började det igen, i korta våldsamma utbrott, som fick mig att rysa av nöd. Pappa märkte det inte. Jag tog hårt tag i bordskanten och sväljde ett stön.

Min rumpa knöt ihop om och om igen, medan leksaken vände sig igen, denna gång surrade långsamt, lat men med djupa efterklang. Jag blöt igenom mina trosor. Min rumpa var fortfarande öm av Scotts smisk och varje gång jag växlade påmindes jag om hans hand som präglade sig mot mitt ömma kött. Jag ställde mig upp och trodde att det skulle minska leksakens inverkan men den oupphörliga vibreringen gjorde mina knän svaga. "Du tycker att "år" är lämpligt där? Eller ska jag sätta "årtionden"?" frågade pappa.

"Äh," slukade jag. "Jag tror att jag tycker att "år" är bra. Helt okej." Han tittade på mig. "Är du okej, Ally?" "Ja. Bra." Jag log.

"Bara upphetsad." "Jag och du båda, älskling." Han vände tillbaka till att recitera sitt tal. Jag svettades. Tempot i vibrerandet ökade och otroligt nog kändes det som att leksaken växte sig större inuti min trånga, motståndskraftiga passage. Precis när jag var säker på att jag skulle ge mig själv, öppnades dörren och Scott dök upp igen.

"Förlåt att jag stör", sa han. "Men de är på väg att skicka ut en efterlysning åt dig, Conrad. Det är bäst att du återvänder till din fru." Pappa rynkade pannan. "Okej.

Skulle du vilja läsa det här åt mig, Scott? Jag vet att du inte är expert på äktenskap, men se till att jag inte har sagt något löjligt." Han räckte Scott sitt pappersark och skyndade ut ur rummet. Dörren stängdes bakom honom. Scott tittade förväntansfullt på mig.

Jag mötte hans blick och bestämde mig spontant för att spela det coolt. "Vad?" Jag frågade. Han log. Den jävla jäveln log. "Är du okej?" han frågade.

"Ja. Bara bra." Jag ville hata honom. Han var så otroligt arrogant. "Så du har varit gift?" frågade jag sött. Han såg oberörd ut.

"Ett par gånger. Hur mår din rumpa?" "Bara bra." Han höjde ett ögonbryn och gick sakta mot mig. "Så du vill inte ha det här?" Han öppnade handflatan. Inuti fanns en liten rektangulär enhet med knappar. Jag kunde bara gissa att det styrde leksaken.

"Väl." Jag sträckte mig för att ta den men han stängde sin hand. Sedan tryckte han på en knapp. Leksaken blev levande inom mig. Jag var tvungen att blunda för att klara av det djupa bultandet. "Scott," jag kunde inte hålla på med påsken.

Min röst lät tunn. "Det här är - för mycket. Det gör mig också - " "För vad?" Han tittade uppmuntrande på mig. "För blöt? Kommer det att få dig att sperma, prinsessa? Bara den där lilla pluggen i rumpan? Är det allt som krävs?" Jag tryckte ihop benen hårt och stönade medan han justerade inställningen.

Det kändes för snabbt, för brådskande. "Scott. Det är verkligen för intensivt." Så fort orden kom ur min mun avtog surret. Det fanns ingenting. "Titta på mig," andades Scott.

Hans ögon var mörka, obevekliga. "Du får inte komma, Ally. Om du gör det är allt detta över. Rör inte dig själv.

Tänk inte ens på att ta ut den. Du är min jävla leksak, minns du?" "Men Scott kan du inte förvänta dig…" Hans hand gick under min kjol och kupade min ryck ägandefullt. "Du vet ordet.

Använd den." Han väntade. Jag pratade inte. "Snäll tjej.

Och jag tror att det är bättre att du tappar trosorna. En snäll tjej som du kan inte gå runt med blöta trosor på." Han sträckte ut sin hand och jag lättade ödmjukt ur mina spetsunderkläder och lade det fuktiga skrotet i hans hand. Han fick det utan ceremonier. "Glöm inte., Ally.

Du gör allt jag säger." Alla var redo. Allt var klart. Av gästerna som hade bekräftat att de var med var ungefär hälften från andra stan och planerade att åka direkt till Coney Island. Vi andra tog en nittio minuters taxiresa.

Jag följde efter min far ut ur huset. Han såg ovanligt smart ut i en mycket hämtande kostym. Jag kunde inte låta bli att märka att han hade lyckats krångla sig ur slips.

Pappa: 1 mamma : 0. "Har du allt du behöver?" frågade jag. "Telefon? Nycklar? Du vill inte komma hem ikväll och bli utelåst." "Ja, tack Ally.

Jag mår bra." Han klappade oroligt ner sina fickor. "Faktiskt, var fan la jag mina löften?" Vi tittade på varandra. "Känner du dem inte utantill?" Han fnyste.

Helvete. Var har jag lagt det jävla papperet?" "Jag…" "Jag läste dem för dig i köket," sa han med ljus gryning. "Och sedan gav jag dem till Scott.

Var är han?" Jag tittade osäkert omkring. "Jag vet inte." "Ally, gå och hitta honom, eller hur? Vi måste komma igång och jag vill läsa dem i bilen." "Men pappa…" Han gick redan iväg. Jag tänkte på Scott. Jag blev plötsligt medveten om min brist på underkläder. Och ännu viktigare, pluggen i min rumpa.

Mina ben kändes lite ostadiga. Jag gick mot trafiken av människor tillbaka in i huset. Jag kanske inte skulle hitta honom.

Kanske skulle pappa och jag behöva klottra ner så mycket som vi kom ihåg bak i hytten. Scott kanske skulle ha gett dem till Charlie, eller min mamma, eller någon annan, någon annan. Charlies fru, Rose, satt på huk vid foten av trappan och rengjorde noggrant sin dotters ansikte med en fuktig näsduk. "Hej", sa jag. "Har du sett Scott?" "Nej.

Förlåt", sa hon distraherat och när jag flyttade bort ropade hon efter mig, lite skyldigt, "jag älskar din klänning förresten." "Tack!" Min klänning som hade verkat perfekt när jag köpte den kändes nu alldeles för kort. Det var en djup, varm blå färg och skummade baksidan av mina knän vilket skulle ha känts anständigt nog om jag hade haft underkläder på mig. Jag hittade Scott i arbetsrummet, flitigt med att kommentera löftesbladet med en röd penna. "Hej", sa jag så nonchalant jag kunde. "Alla går, du vet." Han tittade upp och log.

"Så vad gör du här? Letar du efter lite kul?" Han rätade på sig, släppte pennan i en låda på det gamla skrivbordet och stängde den med knäet. Det slog en hög dunk. Han vek ihop papperet. "Faktiskt letade min pappa efter sina löften," sa jag. "Han kom ihåg att du hade dem." "Han hade rätt." Jag harklade mig.

"Han bad mig hämta dem åt honom." Scott ryckte på axlarna. "Kom och hämta dem då, kattunge." Jag gick framåt men han gick bakåt och skakade på huvudet. "Nej, Ally.

Kattungar går på alla fyra." Hans ögon mötte mina. "Kryp för mig, prinsessa." Mitt ansikte matades. "Scott. Snälla." Han höjde ett kompromisslöst ögonbryn.

"Krypa." Jag tittade ner på den kaffefärgade mattan. Jag svalde hårt och föll ner på mina händer och knän. Jag smög mot honom som en katt.

Han rörde sig runt skrivbordet. Jag följde efter och gick snabbare när han gjorde det. Jag kunde inte föreställa mig vad jag skulle säga om någon hade sett mig. Till slut slutade han. Jag kröp närmare honom och stirrade på hans skräddarsydda byxor.

Han tappade papperet på golvet. Jag sträckte mig för att ta upp den men han skakade på huvudet. "Din mun, kattunge." När jag försökte få tag på lakanet, flyttade han sig bakom mig, drog upp min klänning och blottade min rumpa. Han tryckte lite på leksaken och slog mig sedan rejält på varje kind, tio gånger totalt. Sedan drog han ner min klänning igen och rätade upp sig.

Han granskade mig på golvet, min pappas löften i min jävla mun. "Du bör komma tillbaka. De kommer att undra var du har tagit vägen." Jag reste mig på fötter och skyndade iväg, utan att titta tillbaka.

Det var kallt och blåsigt på stranden. Alla var av den åsikten att mina föräldrar var bevisligen galna. Firandet skulle hållas på ett hotell men själva ceremonin skulle vara på stranden, i det fria. Det var jävligt kallt. Femtiotal gäster huttrade på stolarna.

Jag var sen och fick sitta längst bak. Scott satt bredvid mig. "Trevlig dag för hypotermi", mumlade han. Jag tittade inte på honom.

Mitt ansikte var rött av förlägenhet. Han hade fått mig att krypa! Jag ville hata honom. Och ändå var min snatta blötare än någonsin.

Jag höll ihop benen hårt. "För vad det är värt, jag har aldrig velat knulla någon mer," andades Scott. Jag tittade fortfarande inte på honom. Jag stirrade resolut på mina föräldrar som aldrig sett lyckligare ut.

Det fick mig att vandra till idéer om att gifta sig och hitta någon att tillbringa resten av mitt liv med. Även om mamma och pappa bråkade så gjorde de alltid upp och de var ett lag. Ingen kom mellan dem.

Scott flyttade på sin plats och alldeles för tidigt kände jag det välbekanta surret från pluggen i min rumpa. Det skickade en rysning djupt genom min kropp. Jag tog tag i kanten på min stol och tittade på honom. Han var tydligen uppslukad av ceremonin. Jag stirrade på havet när vågorna rusade in och drog sig tillbaka.

Hur kunde något så perverst kännas så bra? Varje bedövande efterklang fick mig att knyta ihop mig läckert. Jag ville cum. Jag ville bli knullad. Jag ville klättra i Scotts knä och sjunka ner på hans hårda, bultande kuk.

Men jag kunde inte. Jag kunde bara sitta där bland alla andra gäster och låtsas som att allt var lugnt, trots att mitt inre var i oordning. Surrandet blev snabbare.

Jag svalde hårt. Otroligt nog kände jag att jag kunde komma från enbart känslan. Jag sög in ett desperat andetag. "Om du kommer kommer du att ångra dig", sa Scott tyst, som om han visste vad jag gick igenom. Jag knöt mina händer till nävar.

Mina naglar grävde i handflatorna. Jag hade bitit mig i läppen så många gånger att jag visste att glansen jag hade applicerat skulle ha försvunnit. Jag tänkte på saker jag hatade, som fuchsior, och när jag dog mitt hårblont och min biologilärare i sjuan. Pappersklipp och gropar och stökiga skrivbord och lågt vattentryck och datorer som fryser på tvivelaktiga webbplatser.

Knulla. Knulla. Jag koncentrerade mig så hårt att jag inte ens insåg att ceremonin var över.

Helt plötsligt stod alla och applåderade och gick mot champagnebordet. Scott väntade på att jag skulle resa mig. "Vad är det för fel, Ally?" frågade han oskyldigt. Jag reste mig skakigt på fötter. "Du är en sån jävla skitstövel", väste jag och ångrade mig direkt.

Scott log. "Du måste verkligen titta på den munnen, kattunge." Jag straffades med en hel minuts plågsamma höghastighets surrande i min röv. Jag kunde knappt stå, än mindre gå. När det hade slutat var jag röd i ansiktet och svettades. Jag satte mig på stolen och försökte se normal ut medan gästerna drev förbi.

Scott hade vandrat iväg för att gratulera mina föräldrar. Den sjuka upphetsningen i magen sa att det skulle bli en lång dag. Fortsättning följer..

Liknande berättelser