Vanessa's Island - Kapitel två

Där jag tar reda på hur Vanessa får sina kreativa safter att flöda.…

Det var inte bra. Jag kunde bara inte få henne ur tankarna. Jag var tillbaka på andra sidan ön där jag bodde i en liten stuga med utsikt över stranden.

Jag satte upp mitt staffli på en lätt höjd som gav mig en perfekt utsikt över havet och stranden och den rika gröna växtligheten som täckte ön från kanten av stranden till dess centrala klipphäll som höjde sig till cirka 20 meter över havet -nivå bakom mig. Jag försökte måla, men det var ingen idé. De stora stenarna som gav stranden dess karaktär, runda och släta efter tusentals år av tidvattenerosion, blev mjuka runda skinkor. Molnen som hängde på en djupblå himmel blev mjölkvita bröst. Och buskarna blev…ja, buskar.

Skulle en alkoholist kunna koncentrera sig på sitt arbete om han visste att det fanns en iskall öl i lunchrummets kylskåp? Jag vilar mitt fall. Det var inget annat än att besöka Vanessa. Om jag såg tillräckligt mycket av henne kanske jag skulle bli uttråkad och kunna återgå till mitt arbete.

Desensibiliseringsterapi tror jag de kallar det. Om du nu verkligen tror att jag trodde på det här skitet som jag berättade för mig själv så är du en större idiot än jag tror att du trodde att jag trodde att jag var. Jag tror. Nej, att besöka Vanessa skulle inte ge tillbaka min splittrade sinnesfrid, men det skulle förmodligen ge mig en hård kamp och jag var villig att acceptera det som näst bäst. Ön var inte stor, så det tog bara cirka 20 minuter att traska genom den varma, vita sanden för att nå Vanessas plats.

Från stranden krökte en kullerstensstig upp genom en ovårdad kaktusträdgård till Vanessas trädgård. När jag kom nära hennes hus hörde jag ljudet av mjukt stänkande vatten och insåg att hon hade slagit på fontänen igen. Den här fontänen, som hade varit tyst sedan Old Man Ramsey hade blivit för svag för att besöka sin tillflyktsort på ön, var i form av en staty som tycktes föreställa en naken kvinna som håller i en kräkande fisk.

När jag närmade mig ytterdörren märkte jag att gardinerna på de främre fönstren inte var fördragna, så jag bestämde mig för att ta en titt. Okej, jag vet, jag var en kisande Tom som invaderade Vanessas privatliv. Men hade hon inte invaderat min ö? Allt är rättvist i kärlek och krig, säger de. Vilken Vanessa och jag skulle hamna i var jag inte så säker på för tillfället, men det måste bli det ena eller det andra. Så jag kröp fram till fönstret till vänster, mycket medveten om att när det är lätt att se in så är det också lätt att se ut.

Ingen lycka där, bara köket/matsalen. Jag rörde mig smygande till det andra fönstret och upptäckte att jag hade tur. Detta verkade vara ett loungerum, men Vanessa hade ställt in det som ett rum för att skriva. Och där satt hon vid sin dator med ryggen tack och lov mot mig. Det jag hade svårt att tro var hur hon var klädd.

Men jag går före mig själv här. Innan jag märkte vad hon hade på sig, märker jag att hennes härliga rumpa var helt bar. Hon satt på en rygglös pall, över vilken hon hade draperat en fluffig vit badlakan. Hennes rumpa var ännu bättre än jag trodde att den skulle vara. Så mjuk, så rosa och med en lätt damning av fräknar över höfterna.

Jag var tvungen att suga in min mage för att ge min kuk utrymme att sträcka ut sig. Det var allt jag kunde göra för att motstå frestelsen att dra ner mina shorts och jacka av på plats. Men jag insåg att om Vanessa vände sig om så skulle hon se mig. Det var nu jag märkte vad Vanessa hade på sig.

Ovanför bar hon en rosa snörning i viktoriansk stil. Snörena var gängade men inte åtdragna, något som jag föreställer mig skulle ha varit omöjligt för en person på egen hand. Under detta bar hon ett vitt strumpeband och vita strumpor.

Detta verkade vara ett konstigt sätt för en kvinna att klä sig när hon var ensam. Ett ögonblick kände jag ett avundsjukt stick när jag undrade om hon hade tagit med en besökare till ön. Men det fanns inga tecken på någon annan. När jag stod där och stirrade på hennes vackra rumpa och lyssnade på hur hon tryckte på tangenterna på hennes dator, märkte jag att hon då och då slutade skriva och flyttade ner sin högra hand i knät. Hon kanske måste vila den då och då för att inte få RSI tänkte jag.

Visst behöver hon inte vila det så länge, undrade jag. Ha, ha, det ser nästan ut som att hon är…Nej, det kunde hon inte vara…Shit, det tror jag att hon är. Jag flyttade in för att få en bättre titt på vad hon gjorde med sin hand, och mitt huvud och fönsterrutan kolliderade med ett rungande smäll. Jag fick en snabb skymt av Vanessa som hoppade upp från sin pall, när jag sprang och knackade på ytterdörren i hopp om att jag fortfarande skulle kunna rädda situationen. När Vanessa öppnade dörren bar hon handduken runt midjan.

Ovanför hennes rosa livstycke var en ganska stor yta av blek, fräknar barm blottad, som hävde ljuvligt i hennes nuvarande tillstånd av agitation. "Det är bara jag", sa jag i fåfängt hopp om att om jag spelade det coolt, skulle hon tro att ansiktet i fönstret var en fantasi. "SJÄLVKLART ÄR DET DU. JAG VET DET ÄR DU.

DET FINNS INGEN ANNAN PÅ DEN JÄVLA ÖN," skrek hon. "MEN VAD GER DIG RÄTT ATT KOMMA KIKA I MITT FÖNSTER." Personligen tyckte jag att hon överreagerade. Kanske skulle ett ämnesbyte hjälpa till att lugna ner situationen. "Varför är du klädd så?" Jag frågade, kom ihåg att en persons favoritämne är han själv. "TÄNDA PÅ DIN EGNA JÄVLA BUSINESS!" skrek hon och slog på så sätt alla tankar som jag kan ha haft för att omsätta mina diplomatiska färdigheter till ett jobb hos FN.

"Jag är ledsen att jag kikade in i ditt fönster", sa jag och prövade ett nytt grepp. "Jag fick precis en skymt av misstag när jag kom fram till dörren, och du såg så vacker ut att jag inte kunde hjälpa mig, även om jag visste att det var fel." Den här gången skulle jag hitta rätt formel. Stormmolnen försvann över Vanessas ansikte. "Okej, du kan komma in", ångrade hon sig.

"Men jag kommer fortfarande att vara arg på dig i ytterligare 5 minuter, för du förtjänar det. Jag borde ge dig en bra smisk, det är vad jag borde göra." "Ja, snälla, fröken", svarade jag. "Du är en heltäckande avvikare, eller hur?" sa hon och skakade på huvudet. När mina 5 minuter var slut delade vi ett par kalla öl vid köksbordet.

Vanessa hade under tiden bytt om till en ljusgul sommarklänning. "Egentligen skulle jag inte ha haft något emot det om jag inte hade skrivit vid den tiden," erkände Vanessa. "Jag kommer verkligen in i historien när jag skriver och det är väldigt frustrerande att bli avbruten." "Ja, det såg verkligen ut som att du kom in i historien," instämde jag, meningsfullt.

"Vad menar du?!" frågade hon upphettat, fast jag kunde se på leendet på hennes läppar att hon var mer upprymd än arg nu. "David. Berätta sanningen. Hur länge tittade du på mig genom fönstret?" "Tja, tillräckligt länge för att berätta att du gillar att ta några pauser från ditt skrivande", svarade jag och försökte vara taktfull. "Okej, så ibland gillar en tjej att leka med sig själv", sa Vanessa i sken irritation.

"Några invändningar?" "Jaha", svarade jag, "bara det att jag inte kunde få en särskilt bra utsikt där jag stod." Vanessa kan inte ha varit särskilt törstig för hon tömde resten av sin öl över mitt huvud..

Liknande berättelser