En med naturen

Termen "Tree hugger" som är ett steg framåt.…

🕑 12 minuter minuter Övernaturlig Berättelser

Det fanns en gång en flicka som hette Lauren, hon tog hand om alla växter och djur. Hon kunde inte förmå sig att tänka på att djuren var instängda i burar, torterade och sedan slaktade utan att känna till livets glädjeämnen. Det var därför hon tog beslutet att bli vegan.

En dag satt Lauren i sin trädgård och skötte sin vän vitlöken. Hon hade odlat alla sina växter från frön, därför tänkte hon på alla växterna som sina barn. När hon vattnade sin vitlök rörde sig något i buskarna bredvid henne som fångade hennes blick. Hon visste inte om hon skulle gå och kolla upp det eller inte.

"Åh nej, tänk om det är något som äter upp mina bebisar?" Lauren reste sig sedan och gick till buskarna. Något vitt streckade utom synhåll. Lauren fortsatte in i buskarna till där hon var omgiven av ett överflöd av träd.

I ögonvrån såg hon något som chockade henne. Där satt ett nedhuggett träd och ruttnade utan att användas till något. Lauren föll på knä och tårarna började falla nerför hennes kinder.

"Varför skulle någon göra det här? Förstår de inte att vi behöver träd för att leva?" Lauren hamnade i en boll på marken. "Människor är äckliga saker." Hon satt där och snyftade länge. Plötsligt kände Lauren något kittla hennes ansikte. Lauren öppnade ögonen för att se murgrönagrenar dansa i vinden.

Grenarna virade sig runt Laurens arm och drog i henne till där hennes rygg var på det fallna trädet. "Vad i helvete?" Lauren skrik och försökte rycka bort från löven. Hon började bli rädd när hennes ångest växte. "Lugna dig barn, ingen är här för att skada dig." En djup, raspig röst fyllde hennes huvud.

Lauren såg sig omkring. "Vem är där?". "Det är bara jag och de andra." "Andra?". "Ja, de andra organismerna och jag ville tacka dig för all din vänlighet mot vår sort. Det är inte normalt att vi ser en människa med sådan medkänsla för naturen.

Speciellt en ruttnande gammal stock som jag själv." Murgrönan lossade sitt grepp om Lauren. "Du är trädet som välte? Hur pratar du utan mun?". "Din känsla för mig satte dig på en annan våglänk än vanliga människor, så du kan förstå oss nu." Lauren kliade sig i huvudet "Hej herr det är mycket att ta in, och jag tror inte att jag riktigt förstår." "Jag är ledsen för att jag förvirrade dig, allt du behöver förstå är att vi alla kan prata med dig nu." Trädets röst började blekna till ett hostanfall.

"Hej wilikers, kommer du att må bra?". "Jag tror inte att jag kan hålla på så mycket längre. Min livskraft försvinner sakta." Trädet började hosta hårt. "Finns det något jag kan göra för dig? Jag vill inte att du ska ha ont." "Jag tror inte att det finns hur som helst du kan hjälpa barnet. Min energi är nästan helt slut." De satt där tysta ett tag "Jag önskar att jag kunde ge dig lite av min energi…".

"Skulle du verkligen vara villig att göra det?". "Ja, men jag vet inte hur jag kan". "Jag vet ett sätt, men jag måste se till att jag har ditt samtycke." "Mister, om det låter dig leva kan du göra vad som helst." Så fort hon fick den sista meningen ur munnen rycktes hon av murgrönagrenarna till där Lauren hängde i luften. "Oj… Herr vad gör du? Det gör ont.". "Det kommer att ordna sig, jag lovar att vara så försiktig jag kan." Murgrönagrenarna lyfte Laurens sweatshirt över hennes huvud.

"Mister!" skrek Lauren när hon lade sig. "Shhh lugna dig." Murgrönagrenarna fortsatte att klä av Lauren, tills hon bara var kvar i bh och trosor. När hennes behå var olöst, studsade hennes bröst i citronstorlek när de återfick sin frihet. "De är så fina." Grenen gnuggade hennes bröstvårta försiktigt, vilket gjorde att den blev upprätt.

Det fortsatte att reta hennes bröst tills stönen börjar fly från Laurens läppar. "Mister, vänta… jag har aldrig… rört mig… Jag förstår inte vad dessa förnimmelser är.". "Det är okej, vi ska lära dig.". Lauren kände att något rörde vid hennes mage, hon tittade ner och såg trädets grenar gå in mellan hennes ben.

Laurens kropp reagerade av sig själv och hon spände ihop benen. "Vänta… Jag ville ge min första gång till min man när vi gifte oss… Jag lovade min pappa att jag skulle göra det." "Jag är ledsen. Det här är det enda sättet jag kan tänka på som kommer att överföra din energi till mig… Vill du att jag ska sluta?". Lauren tittade ned sorgset. "Ja, om du slutar kommer du inte att dö?".

"Jag förmodligen kommer åt båda hållen. Jag ville bara inte dö utan att försöka." Trädets röst bleknade bort och lät ledsen. Lauren tog ett djupt andetag. "Om du tror att det kommer att hålla dig vid liv så kan du göra vad som helst." hon slappnade långsamt av sina ben och öppnade dem något.

Trädet flyttade sina grenar längre mellan Laurens ben och rörde vid hennes rosa knopp. Lauren kastade hennes huvud bakåt när njutningsstötar sköt genom hennes kropp. Trädet gnuggade hennes orörda meniga i cirklar med sina grova grenar, vilket fick Lauren att hela tiden hoppa. "Mer som kittlar.".

Trädet skrattade "Det bevisar bara hur ren du är." Det började skava snabbare och murgrönagrenarna famlade lätt om Laurens bröst. Långsamt förvandlades Laurens besvärliga stön till lustfyllda stön. "Låter som du" börjar må bra." Lauren säng.

"Jag… vet inte om jag mår bra… Min… nere… känns varm.". "Det är bra. Det betyder att vi gör ett bra jobb." Trädet blev mer kraftfullt när det gnuggade.

Murgrönagrenarna ryckte på Laurens rosa bröstvårtor och fick henne att skrika högt. Hennes bruna silkeslena hår hängde i ansiktet när hon böjde huvudet. "M- min kropp blir varmare… Jag känner att något är på väg att komma…" När plantorna hörde detta började de gnugga hårdare. Lauren slöt ögonen hårt eftersom en njutning hon aldrig känt förut tog över hennes kropp. Hennes kropp skakade hårt när hon fick sin första orgasm.

hennes kropp lade sig ner Laurens ögon glansade över. "Vad… var… det?". "Det var en orgasm… Något som vi av naturen inte kan få." Lauren försökte lugna hennes andning när trädet rörde sig till Laurens fuktiga läppar.

Trädets gren började suga in Laurens överfulla kärleksjuice vilket fick träet att expandera. När grenen var tillräckligt genomblöt började den komma in i Laurens jungfruliga hål. Hon började klämma in händerna i näven." Det gör verkligen ont." Hon ryckte till. "Slappna av… det här är för att förbereda dig så att du inte kommer att ha outhärdlig smärta.

Jag har försökt göra detta så smärtfritt som möjligt." Trädet började flytta sin gren in och ut ur Lauren. Gränsligheten i grenen försvann när trädet sög in Laurens kärlek. Det började sakta röra sig snabbare när Lauren fick våtare. Snart ersattes smärtan som en gång hade fyllt Laurens hål med njutning.

Laurens juice började sakta droppa ut på trädets stam. Lauren började stöna högt när trädets gren blev hal och rörde sig smidigt in och ut ur henne. "Din rösten är så vacker." Sa trädet när det började fingra henne hårdare.

"Röst? Jag säger inte något." "Nej, men du stönar och det låter vackert." Lauren säng knallröd. Trädet drog tillbaka sin gren från sina meniga när murgrönagrenarna sviker Lauren. Som Lauren var placerad på trädets stam kunde hon känna en pöl av kärleksjuice under sig.

Den kalla känslan höll Lauren upphetsad. Plötsligt fick Lauren en stor svamp som var fäst vid stammen och petade på hennes läppar. Den var minst en fot lång och tre tum bred. Den hade en brun spets och vit bas.

Lauren vek sina ögonbryn. "Vad gör du?". "Jag behöver att du slickar den. Det här är det närmaste jag har en penis." Lauren vände på huvudet.

"Det är väldigt smutsigt och tänk om det är en giftig svamp?". "Tror du verkligen att jag skulle få dig att stoppa något i munnen som skulle döda dig? Plus att du måste få det blött annars kommer det aldrig att passa.". "Bra…" Svampen ryckte till när Lauren tittade på den.

Hon tog ett djupt andetag och rörde tungan till spetsen. Svampen svällde när hon började slicka den som en klubba. Trädet gav ifrån sig ett stön. "Det känns bra.". "Vad ska jag göra mer?".

"Snurra tungan och ta tag i basen som du gör." Lauren gjorde som trädet sa. Hennes tunga gjorde höga slurkande ljud när hon kom mer in i det. Hon gillade alltid smaken av råa svampar. När Lauren blev bekväm började hon suga på spetsen. Trädet stönade högt.

"Det känns så bra. Du är en naturlig på det här. Snälla sug det djupare". Lauren försökte göra vad trädet bad om, men när Lauren lade spetsen förbi hennes tunga började hon munkavle.

"Slappna av i halsen. Den går aldrig in om du är så här spänd." Hon nickade och slappnade av i halsen när hon började stoppa svampen djupt i halsen. Hon fick hälften av medlemmen i munnen. Lauren kände att något tog tag i hennes hår och började sakta röra hennes huvud upp och ner. Först gav Lauren munkavle så att hon fick tårar i ögonen, men hon kom ihåg att vara avslappnad.

Snart blev takten snabbare och hårdare, vilket fick tårarna att rinna nerför Laurens kinder. Hon stönade små när hennes mun blev knullad av svampen. När svampen var indränkt i hennes saliv lyftes hon upp och placerades där svampen var precis utanför hennes fitta. Laurens ögon vidgades. "Jag tror inte att det passar…".

"Slappna bara av. Tänk inte på storleken, du kommer bara att oroa dig mer än du behöver. Nu ska jag gå in sakta och skönt, snälla stå ut med smärtan en liten stund." Det sa trädet när Lauren sänktes ner i det.

Lauren slöt ögonen när svampen gick in i hennes jungfruliga hål. Tårarna började rinna i en jämn ström när hon kände hur hon blev avblommad. En blodpöl samlad vid basen av svampen. "Min oskuld gör verkligen ont…" Trädet rörde sig inte förrän Lauren slutade gråta. "Det är okej… du kan fortsätta…" sa Lauren skakigt.

Trädet började röra sig sakta och försiktigt. "Tack för att jag fick avblomma dig. Jag lovar, jag kommer inte att låta det gå till spillo." Trädet började röra sig snabbare när det knullade Lauren. Hon stönade av smärta när svampen träffade ingången till hennes livmoder.

"Du mår så bra inuti, så varm och mjuk." Murgrönagrenarna började röra Lauren vilt när hennes meniga blev blöta. Lauren började känna en varm känsla djupt inom henne och den spred sig. "Vänta…vänta… Du har gjort allt fram till nu. Jag ska försöka göra det själv." Murgrönalöven sviker Lauren försiktigt och får hela längden av trädets lem att gå djupt in i henne och kyssa hennes livmoder. Lauren tryckte ner stammen och drog ut svampen ur henne.

Hon började rida långsamt på svampen och försökte vänja sig vid rytmen. Snart började hon röra på höfterna i en jämn rytm. Hon kom på att ju snabbare hon gick desto bättre mådde hon.

Hon började röra sig så fort hon kunde. "D-nere känns så varmt… Jag tror att jag kommer att smälta." Lauren stönade högt. "Somethin' comin again" Lauren hängde huvudet bakåt när njutningen fyllde hela hennes kropp med elstötar. Hon slöt ögonen när hennes orgasm skakade genom henne. Hon ramlade ner på magen och lade huvudet på stammen.

Efter att hennes andning blivit normal satte hon sig upp. "Hur mår du nu, hjälpte jag dig?…" Trädet förblev tyst ett tag. "Mister träd?" Lauren chockade trädet. Efter en lång tid svarade trädet äntligen tillbaka.

"Jag är ledsen…." Trädets röst höll på att tona bort. "Det ser inte ut som att det fungerade… Jag har tappat all min energi…". "Nej!" skrek Lauren. "Du kan inte dö! Inte efter det här fantastiska vi har gjort…" Lauren började gråta. "Hur går jag tillbaka med att leva med de där äckliga människorna som gjorde så här mot dig?" Lauren lade henne på stammen.

"Älskar du verkligen naturen så mycket?". "Det gör jag. Naturen orsakar inte smärta och förstörelse." "Tja… även om du inte kunde ge din energi till mig, kan jag fortfarande ge min till dig… Om du bara stannar här tills jag går över då lovar jag. Du kommer aldrig behöva vara borta från naturen igen." Lauren nickade medan hon slöt ögonen och somnade. När hon vaknade hade trädet dött.

När hon började gråta märkte hon att hennes händer såg ut som bark. Hon insåg då vad hennes älskare hade sagt till henne. I det sista ögonblicket hade trädet gett sin livskraft till Lauren, vilket ingjutit i henne, vilket gjorde att hon blev det hon älskade mest. Hon hade blivit en växt. Hon hade blivit ett med naturen.

Från den dagen skyddade hon skogsvarelserna från människor, hon var äntligen riktigt lycklig. All hennes oro och stress hade försvunnit. En gång om året i skogen runt hennes gamla hus där hon hade bott som människa kan man höra gråten från en ung kvinna som flödar i vinden.

Liknande berättelser