Jag har tågen för att hålla mig sällskap

En ung kvinna upptäcker att hennes mormor var en stygg tjej på sin tid.…

🕑 15 minuter minuter Onani Berättelser

Det mest deprimerande med min mormors död var att hon hade överlevt alla sina barn och tre av sina barnbarn. Jag antar att det är priset du betalar för att leva till etthundraåtta. Min mamma var en mycket sent i livet bebis. Hon föddes när farmor var fyrtiofyra. Hon sa att det var svårt att växa upp eftersom morfar hennes pappa hade dött i en lantbruksolycka precis innan hon föddes och alla hennes syskon växte upp med egna familjer.

Så det var bara hon och mormor ute på gården själva. När hon berättade den historien för mig var jag aldrig säker på om det var för att berätta för mig att hon förstod min ensamhet, den enda pappa jag kände var en gravsten på den lokala militärkyrkogården eller så bad hon mig förstå sin egen tomhet. Mamma var i alla fall tvungen att jobba och jag spenderade mycket tid ute på gården med mormor.

Jag föddes när mamma var fyrtiotvå. Det betyder att min mormor var åttiosex när jag föddes. Hon arbetade fortfarande på gården hon hade ärvt av sina föräldrar. I själva verket, under större delen av mitt liv, hyrde hon ut det för skörd och bara övervakade saker vid plantering och skörd.

Jag vet inte hur mycket övervakning hon gjorde, men jag minns att hon och jag satt ute i pickupen och tittade på traktorerna när de planterade eller skördetröskorna när de skördade. De tog bort mormors körkort när hon var nittiosju, men hon körde ändå runt på gården för att titta på plantering och skörd. Jag slutade gå ut till gården när jag kom till gymnasiet, men efter att mamma gick bort i bröstcancer började jag gå tillbaka igen.

Jag sa hela tiden till mig själv att det var min plikt som familj att gå och träffa henne, men verkligheten var att jag fick ut mer av våra besök än hon. När jag var liten frågade jag henne en gång om hon var ensam där ute på gården helt själv. Gården låg femton mil från stan och närmaste granne var drygt tre mil bort.

Hon tänkte på det en stund och sa: "Nej, jag har tågen för att hålla mig sällskap." Hon log mot mig och klappade mig på huvudet och sa: "Du kommer att förstå det en dag." En järnväg gick genom mitten av gården. Tydligen hade det ursprungligen varit ett "mjölktåg" och hade passerat precis bredvid ladugården så att farfar kunde lasta mjölkburkarna på speciella flakvagnar. Mjölktågens dagar är sedan länge förbi, men banan var nu en vanlig stambana och tunga gods- och koltåg mullrade förbi många gånger varje dag. Huset vibrerade lätt när de passerade och ljuskronan i matsalen svajade bara lite från sida till sida. Det tog mig flera år att inse att mormor inte hade något sjätte sinne som kunde berätta för henne när ett tåg skulle komma.

Om dragkedjan för lamporna i ljuskronan började göra små cirklar i luften, kom ett tåg. Trettio sekunder eller så efter att det började svänga kunde du höra visslingarna eller känna vibrationerna från marken. Några månader innan hon dog frågade jag henne om tågen fortfarande höll henne sällskap.

Hon skrämde först, men log mot mig och sa: "Jag är för gammal för tågen nu…" Hon gav mig ett väldigt roligt leende och klappade mig på handen när vi satt tillsammans vid köksbordet. Hon tillade, "men jag tror att tågen verkligen kan hjälpa dig med din ensamhet." Det var inte förrän efter hennes död som jag fick reda på att hon lät någon ta henne till stan nästa morgon och ändra sitt testamente. Tidigare stod det att gården skulle säljas och intäkterna fördelas jämnt mellan de fem överlevande barnbarnen. Det nya kommer att skära ut huset och de tolv tunnlanden runt det med resten som ska säljas och intäkterna fördelas.

Huset och arealen testamenterades till mig, hennes enda barnbarn. En av kusinerna fick ett anfall och gick till en advokat. Vi var fem stycken och lite över sex tusen hektar mark, så förändringen var nästan obetydlig, men kusin Frank tyckte att det var orättvist mot honom. Boets exekutor mormors advokat sa att om jag verkligen ville ha huset så var det enklaste för mig att ta 12 tunnland av min andel av markförsäljningen.

Han utarbetade en konstig formel att tillämpa på distributionen efter försäljningen och Frank gick med på det. Det var så jag hamnade på mormors gård. Det är lite av en körning, men utan hyresbetalningar var det väldigt enkelt att klara sig ekonomiskt.

Intäkterna från försäljningen av jordbruksmarken i sig gjorde att jag kunde göra nödvändiga reparationer och förbättringar av huset och byggnaderna. Vi rev den äldsta ladugården och lagade taket på den nyare så jag kunde använda den som garage och för förvaring. Det gamla mjölkhuset mellan de två ladorna visade sig dock vara något av ett problem. Jag hade aldrig varit i den och trodde att den var tom och övergiven.

Det var det inte. "Jag vet verkligen inte vad jag ska säga till dig," sa entreprenören till mig. "Det hela är riktigt gammaldags, men har hållits i perfekt skick." Han tog mig på en rundtur i den lilla byggnaden.

Ena halvan av byggnaden var upptagen av fyra ENORMA batterier och vad som såg ut som en konstig elmotor med en riktigt gammal bensinmotor kopplad till den. "Den där väderkvarngrejen på taket," förklarade han, "är ett Delco Generator-system. Det var hur gårdar brukade tillverka sin egen el för lampor och sånt.

Om det inte blåste och dina batterier höll på att ta slut, kunde du använda motorgenerator. Dina farföräldrar måste ha skaffat den direkt efter andra världskriget för att driva mjölkningsmaskiner." Han skakade på huvudet och tillade: "Det här området fick äntligen el från REA ungefär tio år efter det. När det hände tog de flesta ut sina Delco-system eller sålde dem för skräp. Det här är i perfekt skick.

Hon måste ha haft någon kommer ut och gör regelbundet underhåll på den, men jag vet inte varför. Det finns inga linjer som leder till någon av de andra byggnaderna." Han pausade och sa: "Det finns en checklista på väggen som har ett datum från förra året. Du kan ringa telefonnumret och se om de har ett kontrakt eller vad." Den andra halvan av byggnaden verkade vara ett sovrum typ.

Den hade en gammaldags säng i mässing centrerad mot rummets gavel och alla möjliga konstiga glasrör monterade på sidoväggarna. Rören varierade från några tum till flera fot långa och från storleken på en penna till flera tum i diameter. Vart och ett av rören hade ledningar anslutna till ändarna och en lång remsa av platt metall som löpte genom rörets mitt. Jag kanske skulle säga två remsor av platt metall, eftersom remsan var något öppen i mitten. Ledningarna verkade leda till en stor svart ellåda bredvid sängen.

"Jag har ingen aning om vad allt detta var för något", sa han. "Men jag kan sätta ett nytt tak på byggnaden utan att störa insidan. Det och lite ny färg är allt som behövs. Du kanske kan ta reda på vad din mormor använde allt detta till." Jag tittade på honom och sa, "Ensamhet." "Vad?" utbrast han.

"Farmor sa alltid att tågen hjälpte mot hennes ensamhet", förklarade jag. "Jag antar att hon brukade komma ut hit ibland för att sova så hon skulle vara nära tågen." "Det är vettigt", svarade han. "Resten av det här är förmodligen över från när det här faktiskt var ett mjölkhus." "De sålde korna när morfar dog", sa jag sorgset.

Jag sa åt honom att fixa taket och måla utsidan. Jag glömde det. I slutet av sommaren var allt arbete gjort på huset och utebyggnaderna. En grå höstlördag satt jag i vardagsrummet och tittade ut mot ladan när ett tåg gick. "Mormor", sa jag högt, "jag tror att det är dags för mig att ta reda på vad du tänkte när du lämnade mig från mjölkhuset.".

Jag skrämde mig själv när jag sa det. Inte för att jag sa det högt, utan snarare för att jag hade sagt mjölkhus snarare än gård. Jag menade att säga gård, men på något sätt rann mjölkhuset ut ur mina läppar.

"Mjölkhuset!" sa jag högt. "Hon ville att jag skulle ha mjölkhuset… men varför?". Jag gick över den stora bakgården och ställde mig framför den gamla dörren till den lilla byggnaden.

Min hand skakade när jag sträckte ut handen och vred långsamt på det gamla dörrhandtaget. Den öppnade med ett knarrande stön. "Roligt", sa jag jag tänker högt, "jag mindes inte att det lät så mycket när jag var här ute med entreprenören.". Jag gick in och vred på den lilla ljusströmbrytaren.

Ett mycket litet och väldigt svagt ljus tändes. Jag stod och tittade på strömbrytaren ett par ögonblick och undrade om batterierna kanske hade tagit slut, men jag såg den gammaldags trådlindade reostaten kopplad till ena sidan av ledningarna precis ovanför strömbrytaren. Den vände som en dimmer och glödlampan blev mycket ljusare. "Jag antar att dimmerbrytare inte bara är en ny uppfinning", muttrade jag för mig själv. "Men varför skulle mormor vilja ha det mörkt här inne?".

Jag vred tillbaka vredet till sitt ursprungliga läge så att rummet återigen var nästan mörkt. Jag vet inte om jag först kände vibrationerna eller först såg gnistor i ett av glasrören. Ett tåg närmade sig och mullret fick metallen i röret att vibrera.

När det kom närmare började flera av rören att gnista. När den blåste i sitt horn började flera av rören gnista. "De är vibrationssensorer", sa jag när jag klev över till väggen och höll min hand mot ett av rören. "Och de är olika långa för att fånga upp olika frekvenser… men varför?". Tåget var riktigt nära nu och det lilla rummet mullrade och skakade.

ingenjören blåste i tutan igen. Alla rören började gnista vilt. "Men vad gör de?" frågade jag mig själv igen när jag tittade runt i rummet.

Det var då jag lade märke till lådorna under sängen. Jag öppnade en av dem och hittade en spole av riktigt gammal tråd. Ena änden av den hade två stora kontakter en röd och en svart som såg ut lite som kulor. Den andra änden hade ett tungt metallrör som var rundat i ena änden med trådarna som gick in i den andra.

Jag stod bredvid sängen och tittade runt i det lilla rummet och försökte ta reda på vad de två kontakterna skulle ansluta till. Jag såg raden med cirkulära pluggar bakom gallerna på sängens sänggavel i mässing. De var knappt synliga under en gardin som hängde på väggen. Pluggarna var grupperade, där varje plugg hade en liten cirkel av rött eller svart runt ett matt mässingscentrum.

När jag flyttade gardinen åt sidan och tittade närmare kunde jag se små svarta plastlappar ovanför varje uppsättning pluggar. Med vita bokstäver sa taggarna "Visla" eller "Fjärr" eller "Stäng" eller "Konstant." Jag tryckte försiktigt in de röda och svarta kulorna från röret jag höll in i uppsättningen pluggar märkta "Konstant." Inget hände. Jag såg en gammaldags strömbrytare i mässing med två stift med ett långt, svart plasthandtag på väggen bredvid sänggaveln. Jag stängde strömbrytaren och tappade nästan röret när det började vibrera häftigt i min hand.

Ett av rören på väggen surrade högt trots att det inte gick några tåg. "Det är en vibrator!" utbrast jag medan jag höll den mot kinden för att kontrollera förnimmelserna. När jag kände vibrationerna mot min hud log jag och sa mjukt: "Vilken stygg tjej du var, mormor." Jag öppnade strömbrytaren igen och ställde in vibratorn på sängen så att jag kunde utforska resten av lådorna. Efter några minuter hade jag flera olika trådslingor och en mycket gammal burk vaselin liggande över sängen. Alla kablar hade de röda och svarta kulkontakterna, men var och en verkade ha ett annat, okänt syfte.

En uppsättning hade ett mindre, avsmalnande rör som verkade vara gjord av svart plast med två remsor av mässing som löpte upp på sidan av röret. Jag höll röret i min hand och vände det sakta och försökte ta reda på vad det gjorde och plötsligt kom jag ihåg en annons för en "analtorped" som hade dykt upp på min bärbara dator när jag kollade på en porrfilm för tjejer. "Herregud!" Jag skrek, "en anal elektrosond!".

Plötsligt var alla andra konstiga enheter på sängen vettiga. De konstiga klämmorna var nippelklämmor. De små och stora cirklarna av läder med metallkuddar på insidan av dem var handleds- och ankelelektroder.

Läderbältena med flera tunna mässingsplåtar på ena sidan skulle fästa elektroder på kroppen på olika ställen. Och den långa, tunna, konstiga klämman som bara hade ett enda rött kontaktdon måste vara… nej det kunde inte vara… men vad skulle det annars kunna vara… en klitorisklämma. Jag ville helt och hållet testa mormors gammaldags utrustning, men jag var verkligen inte säker på hur mycket el de kunde leverera. Jag tryckte gardinen helt åt sidan och upptäckte att var och en av pluggarna tydligen var anslutna genom en trådlindad reostat som lamporna var.

När jag noggrant undersökte varje dimmer, insåg jag att de flesta av dem var inställda nästan så lågt som de kunde gå utom den konstanta som drev vibratorn. Det vändes till vad som verkade vara cirka 75 % av maximum. "Jag behöver inte testa alla på en gång", sa jag mjukt för mig själv. "Och allt jag behöver göra är att dra i strömbrytaren och allt stannar." Jag minns verkligen inte att jag klädde av mig, men nästa sak jag visste låg jag naken på sängen. Med hjälp av lite vaselin som låg i en gammal burk i en av lådorna hade jag nu vibratorn i fittan och analsonden i rumpan.

Jag hade inte kopplat in den… än, men den var inne i mig. Jag la mig tillbaka på sängen… när hade jag dragit ner överkastet för att exponera lakanen? Jag sträckte mig upp och stängde strömbrytaren. Jag har använt vibratorer förut, men den här var annorlunda. Det var mindre smidigt och det verkade nästan rycka upp och ner inom mig snarare än att bara surra.

Jag låg där och mumlade för mig själv en stund och sträckte mig upp och öppnade strömbrytaren. När jag väl återhämtat mig från vibrationerna reste jag mig på händer och knän och kopplade in analsonden. Jag la mig tillbaka och stängde igen strömbrytaren. Vibratorn började återigen pulsera i min fitta, men ingenting hände på baksidan. Jag trodde att jag kanske hade gjort något fel, men jag kom ihåg: "Tåg… det fungerar bara när tågen går förbi." Så jag la mig tillbaka och njöt av sensationerna medan jag väntade på nästa tåg.

Jag behövde inte vänta särskilt länge. Jag kunde se att ett av de längre rören på väggen började gnista något. Snart gnistrade fler av rören. I det mycket svaga ljuset skapade de ett flimrande ljus i rummet. Tåget kom närmare och närmare.

Jag kunde känna mullret när hela byggnaden började skaka. röret som styrde analsonden började tydligen vibrera eftersom jag började känna hur mitt rövhål darrade. Det var inga riktiga stötar, men det kändes som att någon tryckte och drog i sonden. Det var inte i närheten av så intensivt som jag hade förväntat mig. Det var dock tillräckligt för att ta mig över toppen.

Efter att tåget passerat låg jag flämtande på sängen. Jag kom på mig själv med att säga: "Farmor, jag tror att jag vet hur tågen höll dig sällskap." Nu är det mitt i vintern. När det väl börjar snöa kan det bli riktigt ensamt ute på landet. Jag har en granne som tittar förbi och plöjer ut min driva och området runt ladugården.

Jag använder en snöslunga för att göra en stig till mjölkhuset. Jag ligger på sängen och väntar på nästa tåg. Lådorna är för det mesta tomma, förutom klämklämman.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att vara modig nog att prova den. Jag har justerat var och en av enheterna så att de ger mig nöje, men ibland efter att flera tåg har passerat vrider jag upp dem lite så att de är precis på gränsen till smärta. Några av folket i stan frågar mig hur jag orkar vara ute på gården över vintern. "Blir du inte ensam?" frågar de mig. Jag ger dem alltid ett slug leende och säger: "Jag har tågen för att hålla mig sällskap." Det här är en MYCKET mild historia som i första hand kommer att tilltala dem som är inne på maskinell självstimulering eller har en fetisch om steampunk.

Det finns inget explicit sex. Istället skapar detta en fantasi som vissa kommer att leva ut i sina egna sinnen långt efter att berättelsen har tagit slut.

Liknande berättelser