Körfält

🕑 23 minuter minuter Motvillighet Berättelser

En Tom Hanks-film gick på tv men Hazel såg inte på den. Visst, hon satt på rätt ställe i soffan, hade släckt ljus och en obligatorisk skål med mikrovågspopcorn i knät men det var en sån där kväll där hon bara inte kände det. Någon annan dag kan hon ha varit på kanten av sitt säte. Men den kvällen kändes skådespeleriet självklart och nästan förolämpande.

Hennes ögon rörde sig runt vardagsrummet i hennes lilla lägenhet. Älvljusen var fortfarande uppe, liksom det lilla plastträdet och snöret med julkort som gick från fönstret till bokhyllan. Julen var borta och att lämna dekorationerna uppe kändes som att onödigt hålla fast i något som hade övergett henne. Fast det var tvärtom. Julen hade inte övergett henne.

Hon hade övergett det. Det var trots allt lättare att ta skift på sjukhuset snarare än att möta den oundvikligen problematiska familjejulen. Och det var vad hon hade gjort.

Den, den och den, tolv timmar från åtta till åtta, gör rutinmässigt, monotont arbete på avdelningarna. Några av patienterna hade gäster på juldagen. De flesta gjorde det inte.

Det var deprimerande som fan att se dem i sina sängar, bleka och magra och ingen annan än varandra för sällskap. De åt julbord. De tittade på film. De sov.

Döden verkade krypa närmare. De få jourhavande läkarna var olyckliga. Hazel visste inte varför. De gjorde tre gånger vad hon var. Men pengar betydde väl inte så mycket? Hon visste det, men det kändes ändå skönt att se månadslönebeskedet, att veta att det fanns mer att spara till en regnig dag.

En regnig dag. Kan det vara en brittisk sak? Säkerligen inte. Det regnade alltid. Hon reste sig, lämnade filmen spela medan hon hämtade sin telefon där den var betänkligt balanserad för att ladda på bokhyllans kant. Hon öppnade sin mejl och sedan sitt arbetsschema.

Hon jobbade nyårsafton och nyårsdagen också. Helger var alltid bra pengar men så var nätter. Även om nätterna sög. Grannarna verkade alltid extra bullriga när hon försökte sova hela dagen. Som på kö började en fruktansvärd omslag av Last Christmas eka genom väggarna.

Det tog Hazel några sekunder att inse att eleverna på övervåningen hade en karaokekväll. Hon höjde volymen på tv:n. Tom Hanks var i fullt känslomässigt läge. Skådespelare, tänkte hon och himlade med ögonen. Hazel föll ner i soffan.

För tidigt att sova. För sent att gå ut, om det fanns något jävla ställe att gå. Utanför fönstret var staden ljus och levande men det regnade, neonljusen suddiga och blödde. Hon fick en plötslig lust att komma ut, att gå någonstans, komma bort från allt.

Men så mindes hon sin sista semester. LA, nästan ett halvår sedan nu. Jenna, en av hennes gamla skolkompisar och hon hade flugit ut och tillbringat två hela veckor med att njuta av solen och avslappnade vibbarna ute på västkusten. Och där var Lane. Hon tittade snabbt på högen av dukar på bokhyllan som om hon var rädd att de skulle ha försvunnit.

Han var jävligt besatt av målningarna. Hon kanske borde ha blivit smickrad. Han ägde trots allt ett konstgalleri någonstans nära Hollywood. Kanske var det problemet.

Hollywood lät billigt. Glittrigt. Otrevligt så. Vem sålde riktig konst bredvid filmstudior? Och det var inte ens riktig konst. Det var ett tidsfördriv.

Det var amatör. Gud, till och med hon hatade sitt arbete. Lane hade ägnat timmar åt att försöka övertyga henne att låta honom sälja hennes målningar. Hälften av henne trodde verkligen att det var ett knep att få henne i säng. Vilket han hade uppnått.

Många gånger. Hon drog ut ett långt andetag och försökte att inte minnas, även om det var svårt. Han luktade varm sand. Han var kanske den snyggaste mannen hon någonsin sett. Hennes hjärta hoppade över ett slag första gången hon såg honom.

Under drygt tio sekunder hade hon inte kunnat tala sammanhängande. Dumt, eller hur? Men så var han lång och solbränd och hade breda axlar och det varmaste, vackraste leende ordet visste. Gud! Han hade inte ens tittat på henne. Hans skugga hade fallit över hennes duk ute på stranden och han hade bara stirrat på den halvfärdiga målningen.

Hazel förstod det inte, och hon var inte blygsam. I skolan hade hennes bästa betyg i konst varit ett rungande C. Men återigen, det var år sedan.

Ingen hade sett hennes nyare grejer. Ingen visste om det och hon gillade det så. Hon gillade att måla vad fan hon ville. Det var trots allt en sidolinje.

Det var för henne. Ingen annan. Så det kunde vara klyschigt och självklart och jävla skit men det spelade ingen roll.

Färgen var inte för dyr, inte heller penslarna eller dukarna. Men så kom Lane. Och han tittade på hennes halvdana målning av vad hon senare pretentiöst skulle beskriva som "den verkliga versionen av Los Angeles" och slutade inte titta på den förrän han hade tittat på henne och sedan verkade sliten mellan henne och målningen. Hans ögon var bruna, men nästan gula i solen. Han bar en lysande vit button down skjorta, även om kanske två av knapparna faktiskt var färdiga.

Barfota. Strandshorts. Solglasögon i fickan. Hundra procent kalifornisk.

Han kunde ha varit en manusförfattare, en surfare, en musiker, en bartender, en jävla livräddare. Hon kom inte ihåg mycket av vad de hade sagt. Allt var meningslöst när sexet började hända.

Sex. Rätt sex. Så mycket annorlunda än lektionerna i skolan, det besvärliga grupptrycket från tonåren, de nästan deprimerande nätterna med sin ena ex-pojkvän. Kanske hade solen gått till hennes huvud. Hazel kände människor, hon kände kroppar, kände till krångligheterna och var smart nog att veta när en släng var just det; ett obegränsat nöje.

Inga strängar. Det hade slutat samma dag som semestern gjorde. Och sedan var det tillbaka till London och tillbaka till verkligheten. Sex månader. Ingen kontakt.

Hur kunde det vara kontakt? De hade bara någonsin varit tillsammans i köttet; hade inte bytt nummer, adresser, något av betydelse. Ibland undrade hon om han var gift. Hon undrade om han undrade detsamma om henne. Eller tänkte han ens på henne? Kanske hade han gått vidare. Kanske? Definitivt.

Hur kunde en sådan man inte gå vidare? Och här var hon, otrogen på julen, praktiskt taget en arbetsnarkoman. Hon tittade på dukarna igen. Det fanns fler i hennes sovrum, gömda under sängen. Och några i hennes garderob. Och på hennes förrådsplats i källaren på nedervåningen.

Hur många? Femtio kanske? Tolkningar, kallade hon dem gärna. Mest av London, för det var där hon vanligtvis var. Och så LA, förstås, även om hon hade varit så upptagen av Lane, att bara tre målningar hade kommit ut från resan, två av dem hade gjorts hemma. Det var Paris, från förra året.

Mycket därifrån. Och så Tokyo från två år tidigare. Det var svårare ju längre du vågade dig. Att vara ny på en plats bländade henne, gav lite tid för en klar bild av vad som verkligen pågick.

London var lätt, överdrivet ja, men ändå inspirerande. Det fanns så mycket att se, fördjupa sig i, kritisera. Hon funderade på att åka till Kensington igen, kanske ta några bilder den här gången, när det ringde på dörren.

Det skrämde henne, bara för att hon inte hade hört summern för entrédörren på nedervåningen. Någon måste ha fått fel lägenhet. Det hände hela tiden. Hon reste sig, gick ut i den smala, kalla korridoren och öppnade dörren.

Det var Lane. Körfält. Utanför hennes lägenhet. Hon drömde så klart.

Han var inte riktigt där. Det var bara för att hon hade tänkt på honom. Det var en lookalike kanske. "Hej", sa han.

Samma röst. Hon mindes det i örat, lågt och djupt och så amerikanskt och varmt. Allt han någonsin sa till henne lät sexuellt. Hon stirrade.

Hon stoppade ett löst hårstrå bakom örat. Hon svalde hårt. "Vad gör du här?" Det var den mest förnuftiga frågan av de många som for runt i hennes sinne. "Jag ville träffa dig.

Kan jag komma in?". Hazel klev åt sidan automatiskt. Han hade en jacka på sig. Hon hade aldrig sett honom i en jacka. Han flyttade in i lägenheten.

Korridoren verkade helt plötsligt väldigt liten. Han stängde dörren. "Det regnar", sa han. Hon blinkade.

"Det regnar alltid." Han log. Det gjorde hon inte. Han väntade på att hon skulle leda vägen in i vardagsrummet. Hon rörde sig inte.

"Jag skulle ha ringt", sa han till slut. "Bara jag hade inte ditt nummer." "Men du hade min adress?". Han log igen.

"Är du inte glad att se mig?". Det fanns något mörkt under den soliga ytan på hans röst. Något som påminde henne om de där långa, brådskande, sömnlösa nätterna.

Något som gjorde att hennes ben kändes lite svaga och händerna lite skakiga. "Jag är chockad", sa hon svagt. Filmen spelades fortfarande på tv. Hon kände sig ur sitt djup, trots att de var i hennes eget hem.

Hennes territorium. Hundra och hundratals mil från strandhotellet i Los Angeles. Lane hade inte rört sig. Han pratade inte. Han bara väntade med ett halvt leende på läpparna, fortfarande lika jävla vacker som alltid.

Hela hennes lägenhet verkade otillräcklig; för liten, för hemtrevlig, inte ljus eller tillräckligt vacker. Det var som att se en Rolls-Royce parkerad utanför en. Han passade inte. "Jag vet verkligen inte vad du gör här," sa Hazel till slut. Hans leende blev lite bredare.

"Gör du inte?". Två ord. Två jävla ord.

Om sex var ett språk så pratade han det. Hon undrade hur många kvinnor han hade använt den rösten på. "Nej. Det gör jag inte", sa hon så bestämt som möjligt. Han gick lite närmare henne och hon backade instinktivt.

"Du vet, sedan dagen du gick har jag tänkt på det här. På vad du skulle säga om jag dök upp. Vad du skulle göra." Han rörde sig fortfarande och tvingade henne att gå tillbaka in i vardagsrummet.

Hans ögon snurrade runt möblerna innan han en kort stund slog sig ner på bokhyllan. "Målar du fortfarande?" han frågade. "Ibland.". Han slutade gå och tittade på henne. "Kan jag se?".

"Nej.". Han log. Han hade alltid ett leende redo, verkade alltid veta att han skulle kunna slita ner henne. Hon föreställde sig hur underbart det skulle vara att ha sådan självsäkerhet. Han kunde få vad han ville.

Hon försökte inte intala sig själv att hon någonsin skulle kunna ge honom ett riktigt "nej". Kanske var det därför hon inte hade velat att han skulle vara mer än en engångsföreteelse. Han ändrade allt, gnuggade ut streck och ritade om dem där han ville. Rader.

Gränser. Hon var inte ens säker på om hon kunde se dem längre. Det var inte så att han inte höll med henne, utan mer att han kände henne bättre än hon kände sig själv.

Visst, hon protesterade på alla konventionella sätt men det var spännande att ha någon som tog kontroll, att fatta de beslut som hon alltid i hemlighet varit rädd för. Lane tittade på tv:n. Han såg det så tomt att Hazel längtade efter att veta vad som rann runt hans sinne. "Jag tänker mycket på dig", sa han till slut. Hans ögon rörde sig inte från TV-skärmen.

Hon kunde se ljusen reflekteras i hans iris. "Jag är smickrad.". Hans mun krökte sig i hörnet, men han såg fortfarande inte på henne. "Jag vet inte", funderade han, "kanske beror det på att det gick så snabbt.

Jag hann inte komma på exakt vad jag ville. Jag menar, vanligtvis fattar jag beslut. Avsluta saker. Det är lätt.

Beräknat. Men då var man inte planerad eller avslutad på rätt sätt och det känns som oavslutade ärenden." "Så du är här för att avsluta det officiellt?" Hazel kändes som om hon borde förolämpas. "Nej." Han tittade fortfarande inte på henne. "Jag hade den här hjärnplanen.

Jag skulle komma och du skulle vara över månen och sedan skulle jag stjäla dina målningar och du skulle jaga mig tillbaka till LA. Och vid den tiden skulle jag ha sålt dem och kanske du skulle vara glad nog att inte bli upprörd om jag bröt av saker. Men då tänkte jag, tänk om jag inte vill bryta av saker?".

"Saker?" Hazel skakade på huvudet. "Det finns ingen "grej", Lane. Vi bor väldigt långt ifrån varandra.

Vi hade en rolig tid, och det slutade naturligt. Det behöver inte vara ett officiellt slut. Se det som ett one night stand. Att du till och med dyker upp här är galet." "Men jag kunde inte sluta tänka på dig. Och dina målningar." Han såg likgiltigt på Tom Hanks gråta.

"Jag kan bara inte sluta, Hazel. Jag är ledsen. Jag kan inte.

Jag visste att det var löjligt att komma ut hit, att vara så framåt men vad fan. Du lever bara en gång, eller hur?". Hazel tittade på honom, hennes ögon smalnade. Hon kändes som om han ställde upp på en front.

Han hade aldrig agerat så fäst förut. Det passade honom inte. Han spelade henne. Han ville ha något. Men vad? Sex? Målningarna? Vad fan ville han? Varför skulle han komma till jävla London i regnet och dyka upp vid hennes lägenhetsdörr? Han var inte kär i henne.

Han kunde inte vara. Han visste ingenting om henne. "Vad vill du, Lane?" Hennes röst var jämn.

Han drog efter andan. "Jag vet inte." "Borde du inte ha tänkt på det förut dyker upp här?". Han tittade på henne, äntligen, med ett spöke av ett leende på läpparna. "Kanske." Gud, han var så attraktiv. Så distraherande.

Hazel tittade bort, på de övergivna popcornen på soffbordet, den öppna boken låg med framsidan nedåt i soffan. Ett tomt vattenglas balanserades ovanpå den. "Vill du ha en drink eller något?" frågade hon.

Han skrattade. "Nej, jag vill inte ha en jävla drink." . "Så vad vill du?" Hennes röst kom ut mer aggressiv än hon skulle ha velat men vem skulle klandra henne? Han hade dykt upp ur luften, uppträtt på olika sätt och hon hade ingen aning om vad hans spel var.

"Du är arg på mig?" Hans röst var road. "Du vet att det tänder mig." Hon himlade med ögonen och vände sig bort, men han tog tag i hennes handled och drog henne mot sig så snabbt att hon nästan snubblade. Han var en sådan show-off.

Ja, jag vet att du är starkare än mig, ville Hazel säga, grattis. Men vid det laget var hans mun på hennes och hon kunde knappt tänka, än mindre tala. Han kysste henne som han alltid hade kysst henne; hård och hungrig, hans händer redan på hennes rumpa, drar in henne i honom. Hon hade saknat det mer än hon anade. Hans läppar rörde sig nerför hennes nacke och hon fann sig själv sträcka sig upp för att ge honom bättre tillgång.

Hans grepp om hennes rumpa skärptes och drog henne högre tills hon inte ens var säker på att hon kunde känna golvet under fötterna. Hennes händer tryckte mot hans axlar, nästan knuffade bort honom men det avskräckte honom inte. Hon kunde känna hans tänder i hennes hud, sedan det varma svepet av hans tunga. Det fick henne att känna sig yr. "Lane, det här är -".

"Vad?" morrade han mot hennes hud. "Det är vad, Hazel?". Hennes ögon stängdes när hans händer höll henne mer kraftfullt och drog henne hårt mot hans kropp. Även genom alla lager av kläder kunde hon känna hans värme, hans hjärtslag och det hårda trycket mot hennes mage.

Hon svalde hårt och drog bort halsen från hans mun. "Vi kan inte. Vi måste prata.". Han släppte henne och lämnade henne plötsligt desorienterad.

"Om vad?" Han andades hårt. Han drog av sig jackan och släppte den på golvet. "Vad, Hazel? Har något förändrats? Du har träffat någon?". Hon vände sig bort medan hon fortfarande kunde.

"Nej nej.". "Sen då?" han krävde. Hazel litade inte på sig själv att tala. Hon steg fram. Hon kunde inte tänka rakt.

Hennes hjärta bultade oregelbundet. Hon var tvungen att bli av med honom. Varför hade hon ens öppnat den jävla dörren? Hon sträckte sig efter glaset i soffan och gick in i köket.

Han följde. "Du borde gå," sa hon till slut. Han skrattade fast det var mer överflödigt än äkta nöjen. "Jag ska ingenstans.".

Hon släppte ut ett andetag. "Du är så arrogant." Hon gick till diskbänken, fyllde glaset och drack vattnet snabbt. Det var tillräckligt kallt för att göra ont i huvudet. Lane hade kommit närmare och hon kände hans händer på hennes smala höfter och drog ryggen mot honom. "Du behöver inte agera hårt för att få det," andades han.

"Jag känner dig, minns du?". Hazel försökte röra sig men han tryckte sin vikt mot henne och knäppte henne effektivt mot diskbänken. Hon lade ner glaset och lyfte upp axeln när han försökte kyssa hennes hals.

Hon visste att när han väl kommit över en viss punkt, skulle hon inte kunna göra motstånd. Men var det nödvändigt med motstånd? Hon ville ha honom, visst. Men det var inte bara sex. Det var något annat på gång, något mer, något han inte berättade för henne, ett spel som hon inte ens kunde reglerna för.

Hans hand gick nerför hennes sida, fångade fållen på hennes klänning och drog upp den. "För guds skull, Lane!" Hon försökte låta arg men hennes röst var svag. Hennes hand gick ut och tog tag i hans handled även om det inte stoppade hans framsteg, hur hårt hon än försökte knuffa bort honom. "Sluta jävla bråka", väste han.

Han försökte kyssa hennes hals igen och hennes axel fastnade i hans haka när hon ryckte upp den. Det gjorde honom inte ont men hans hand rörde sig för att greppa hennes hästsvans hårt och drog hennes huvud bakåt. "Det räcker, Haze. Vi vet båda vad som kommer att hända här.

Det är ingen mening med att slösa tid." Visst visste hon. Hon hade vetat det sedan hon öppnade dörren och såg honom stå där framför henne. Hon stönade när hans hand letade sig fram mellan hennes ben och krökte sig runt hennes ryck. Hon drog ut ett skakigt andetag och framkallade varje fiber i hennes självkontroll för att förhindra att hon malde mot hans handflata.

Det räckte inte. Han visste hur man rörde henne, visste hur hennes kropp fungerade och han använde den mot henne. Innan hon visste vad hon gjorde låg hennes hand över hans och tryckte den hårdare mot hennes ryck medan hon försökte öka friktionen. "Det stämmer," mumlade Lane. "Behöver du det? Du gillar det när jag rör vid dig?".

Hazel svarade inte. Hon försökte inte bearbeta hans ord, medveten om att kunskapen i hans röst skulle få henne att vilja dra sig undan. Hennes höfter rörde sig i en snäv cirkel, hennes ryck malde desperat mot hans starka hand. "Snälla", andades hon. "Åh gud, Lane!".

"Vad? Vill du komma? Du hinner inte, Haze. Inte före mig, minns du?". Hans hand försvann lika snabbt som den hade kommit och när hon försökte ersätta den med sin egen, stängdes hans fingrar ordentligt runt hennes handled. "Knän. Nu.".

Hon tänkte inte protestera. Köksgolvet var svalt under hennes ben och hon såg när Lane lossade sina jeans och manövrerade ner sina boxare för att släppa ut sin hårda kuk. Han tittade ner på henne och innan han hann ge en arrogant instruktion rörde hon sig framåt och gled tungan längs undersidan av hans erektion. Hans ansikte stramade, hans hand tryckte in i hennes hår och grep hårt om det.

Det avskräckte henne inte. Han var inte grym nog att dra för hårt i hennes hår och hon stängde målmedvetet munnen runt hans kukhuvud och virvlade tungan mot hans silkeslena hud. Han stoppade henne inte.

Hazel gick närmare honom, hennes händer gick mot hans jeans och drog ner dem med sina shorts medan hon sög in mer av honom i munnen. Hennes naglar grävde sig in i de muskulösa kinderna på hans rumpa och för en sekund undrade hon om hon kanske njöt mer än han. Men det var osannolikt. Lanes andetag kom ut i trasiga flämtningar, hans tänder sammanbitnade till lite mindre än ett morrande när han såg hennes mun ta in mer och mer av hans längd. "Lek inte med mig, Haze," Hans röst var grym.

"Eller så kommer du ångra det." Hon visste att han ville att hon skulle gå hela vägen och hon hade inte för avsikt att göra honom besviken. Hon sög in luft genom näsan och höll hårt om hans rumpa, drog in honom helt i munnen. Hennes strupe protesterade rasande men hon tvingade sig själv att hålla på tills det hade gått några bra sekunder innan hon sakta släppte honom.

Hennes ögon tårades lite men obevekligt, hon tog honom hela vägen igen tills hans händer nästan plågsamt grep om hennes hår och tvingade henne att ge upp kontrollen. Lane knullade hennes mun med långa, värkande drag. Hennes naglar grävde hårdare in i hans rumpa, vilket bara tjänade till att få honom att gå snabbare. Hennes ögon flimrade upp då och då för att ta in hans knappt kontrollerade uttryck.

Han koncentrerade sig så hårt, så farligt. Det påminde henne om att vara tillbaka i LA, om att suga hårt på honom medan han knuffade henne, var och en av dem var desperata efter att få den andra att komma först. Han hade alltid vunnit och sedan hade hon fått utstå orgasm efter orgasm tills hans kuk slutligen ryckte i hennes mun.

På den tiden skulle hans ankomst kännas som en gåva, som den första stormen efter en torka. Han kom inte den här gången. Han knullade hennes mun tills hennes ögon tårades och saliv täckte hennes haka. När han kom nära värkte hennes hals och när han drog sig ut kände hon sig nästan besviken, som om hon hade sprungit ett maraton bara för att ha fått mållinjen förlängd.

Han sträckte fram en hand och lutade sig mot bänkskivan och betraktade henne andlöst. Hon stirrade tillbaka, särskilt medveten om utsprånget av hans hårda, våta kuk. Han var så perfekt manlig. Han lättade ur skjortan och resten av kläderna.

"Var är ditt rum?". Hazel växlade. Han tog tag i hennes hand, drog henne lätt upp på fötterna och skuggade henne genom lägenheten och in i sovrummet. Hans händer fångade hennes höfter innan hon kunde vända sig mot honom och han knuffade henne framåt på den lilla sängen. Han slösade inte bort ett ögonblick; drog av sig sina fuktiga kalsonger innan hon ens hann vända sig mot honom.

"Jag har saknat dig", andades han. Hans händer tog tag i hennes ben, drog upp dem innan han sträckte sig ner för att trycka sin kuk mot hennes snäva öppning. Han tvekade bara en sekund och Hazel lyfte upp, desperat att ta mer.

Han kändes större än hon mindes när han sakta lättade in i henne. Hon kunde inte hålla ögonen öppna när han sjönk djupt och drog sig långsamt tillbaka för att hitta början på en rytm. Han rörde sig med ökande hastighet och blev gradvis mindre skonsam. Hazels fingrar sökte efter något att hålla i och kröp så småningom in i lakanen. Hon försökte trycka tillbaka mot honom men med varje stöt tvingade han henne tillbaka mot madrassen, hans kuk botten ut i henne.

Hennes händer gick upp, flyttade till hans axlar och sedan ner för hans armar, men han tog tag i hennes handleder och klämde fast dem på vardera sidan av hennes huvud när han knullade henne akut. "Det här är vad jag ville," väste han. "Och jag bryr mig inte om hur otäckt eller billigt det låter. Jag ville ha din jävla kropp, okej? Jag ville ha ditt sex, Haze." Hazel flämtade när han stack in i henne hårt, hennes kropp balanserade på kanten av något osäkert.

Hon tvingade upp sina ögon för att se på hans ansikte, förvrängd i ett morrande. "Titta inte på mig så," Hans röst var ett morrande. "Jag kunde inte låta bli.

Inget ingen kommer i närheten av detta.". Han drog sig plötsligt ur henne och ryckte upp hennes armar så att han kunde dra av henne klänningen. Sedan låg hans händer på hennes midja och flyttade henne grovt över och ner på hennes knän, och placerade henne hastigt i den position han ville ha. Han knuffade hennes ben brett och sedan, utan förvarning, rörde hans tunga sig mot hennes våta ryck, hittade hennes svullna klitoris och tryckte skoningslöst mot den tills hon flämtade och stönade. Hans tunga gled bakåt, gled över hennes ryck och svävade kort mot hennes trånga, blottade rövhål.

Hazel knöt ihop sig instinktivt och han drog sig tillbaka, lättade inuti hennes snäva fitta igen. Han knullade henne hårt, händerna grävde sig in i hennes höfter när han smällde in i henne om och om igen. Han sa saker som hon inte kunde förstå, inte kunde förstå; ord som var bekanta och ändå nya men som inte gjorde mer än att öka det bultande behovet av orgasm. Lane grymtade för varje rå stöt, hans vikt och kraft fick den lilla sängen att knarra.

Hans händer kändes som att de var över henne, rörde sig snabbt och grovt över hennes kropp, hittade hennes bröst och trevade efter dem tills hon nästan skrek. Hon var otydligt medveten om hur mycket ljud de gjorde; sängens duns mot väggen, den obevekliga smällen från deras svettiga kroppar, Lanes grymtningar och hennes egna lustdränkta stön. Hon kunde inte hjälpa det, kunde inte hjälpa någonting. Varje gång han smällde djupt in i henne kändes det som om hon kunde dö av njutning. Hennes kropp var överhettad och desperat efter frigivning.

Lane kom först, oförmögen att hålla sig längre när hon knöt sig om honom flera gånger, som om hon försökte hålla honom inuti sig. Hon kände hur hans heta sprutar kom in i henne, hans kuk fortfarande stötte tills han hade tippat henne över kanten. Det fick henne bara att knyta ihop sig hårdare när orgasmen slog henne snabbt och ihärdigt. Det var glödhett, forsande och rinnande, njutningen sipprade genom henne som vatten till torr sand.

Hon stönade högt när Lanes tyngd tryckte mot henne och ett tag flämtade hon och malde mot honom när orgasmen sakta bleknade. Han låg halvt ovanpå henne. Hon försökte öppna ögonen men misslyckades. "Stannar du?".

Han växlade. Hans kropp var varm och tung. Det fick henne att vilja sova.

"Kanske", sa han, och det var det sista hon hörde. Han var borta nästa morgon. Hazel visste det utan att öppna ögonen, utan att kolla badrummet eller köket. När hon hade duschat och återhämtat sig från sexets efterglöd hade frågor utan svar börjat dyka upp. Hon gick in i vardagsrummet.

Målningarna ovanpå bokhyllan var borta. Hon rynkade pannan, fast hon till hälften hade väntat sig det. På soffbordet låg ett kuvert. Hon närmade sig den försiktigt.

Inuti låg en flygbiljett. London till LA. Det fanns också en nedklottrad adress och ett meddelande.

Ta mig om du kan..

Liknande berättelser