Monstret i mina drömmar

En författare möter en okänd varelse i skogen... eller gjorde hon det?…

🕑 10 minuter minuter Monster Sex Berättelser

"Jag var sexton och hade sprungit hemifrån…". Radera. "Jag hade gift mig ung efter att ha blivit gravid…". Radera. "Ernie fann mig kall och hungrig när jag vandrade på gatorna…".

Radera. "Grrr… jag hatar writers block!". Trots att jag satt ensam på mitt kontor pratade jag högt. Jag försökte skriva en berättelse i en genre som jag aldrig hade provat förut och hade svårt att komma igång. Jag bestämde mig för att det var dags att prova en av de andra nya kategorierna som webbplatsen nyligen hade introducerat.

Jag läste en av kategoribeskrivningarna, skummade sedan igenom några av berättelserna och öppnade ett nytt dokument. Efter att ha stirrat på en sida som var tom i tio minuter gav jag upp. Jag kollade in några chattrum, men ingen jag kände fanns i närheten. Till slut tog jag bara upp en äldre berättelse, en bok egentligen, som jag arbetade på och fortsatte med att redigera den.

Efter flera timmar bestämde jag mig för att gå och lägga mig och se om jag kanske har bättre tur med den nya historien imorgon. Jag somnade snart. Jag är ensam och går längs en stig i skogen.

Dagen är ljus och solig, även om det tjocka lövverket inte tillåter mycket av det att nå skogsbotten. Jag har aldrig varit här förut, men det är välbekant på något sätt. Ju längre jag kommer, desto mörkare och kallare blir det, tills jag knappt ser tio fot framför mig.

Jag vet inte varför, men något tvingar mig att fortsätta framåt istället för att vända. När jag kommer till en vägskäl svänger jag åt vänster, utan att riktigt veta varför. På avstånd ser jag ett ljus och går mot det. Vädret har blivit riktigt kallt och jag börjar huttra. Ljuset verkar aldrig komma närmare, men jag kan inte hindra mig själv från att gå mot det.

Undervegetationen tjocknar, och jag fortsätter att snubbla fram. Jag vet inte hur länge jag har gått men det verkar som timmar. Mörkret är nu så genomgripande; Jag kan inte ens se min klocka. Jag märker att det har blivit helt tyst.

Även om jag kan känna vinden mot min hud kan jag inte höra löven prassla eller knasandet av de döda löven under mina fötter. Ljuset jag hade sett är inte längre synligt. Jag har ingen aning om jag fortfarande är på vägen eller inte, inte heller i vilken riktning jag är på väg.

Att vända är inte längre ett alternativ, och för allt jag vet går jag runt i cirklar ändå. Mina ben börjar tröttna av att kämpa sig igenom den tjocka borsten; Jag är kall och hungrig och trött. Till slut känner jag mig fram till ett träd och sätter mig, lutad mot det.

Jag försöker täcka mig med löv som jag känner på marken och drömmer att jag faller i en orolig sömn. Jag fryser inte längre; Jag känner armarna lindas runt mig och värmer mig. Till en början rullar en känsla av trygghet över mig, men när jag försöker röra mig finner jag mig själv återhållsam; armarna drar ihop sig om mig och rädslan stiger inombords. Jag kämpar för att fly, men utan resultat.

Nästa sak jag vet är att jag vaknar i min säng. Minnet av drömmen är disigt, som ofta händer, men eftersom jag ofta får inspiration medan jag sover försöker jag skriva ner det jag minns. Efter några vaga stycken lade jag det åt sidan.

Återigen stannar jag upp och jobbar på den första berättelsen i hopp om att lite inspiration ska komma till mig direkt. Flera dagar går och ingen insikt kommer om varken berättelse eller något nytt. Jag drömmer inte om att vara i skogen igen, eller kommer åtminstone inte ihåg om jag gör det. Det kommer ingen inspiration till några andra berättelser heller. Alla författare som är värda sitt salt har högar av berättelser som aldrig går utöver några idéer som de skriver ner eller skriver några stycken om.

Mellan arbetet med novellerna jobbar jag vidare med boken. Jag bestämmer mig till slut för att bara glömma det och gå tillbaka till att arbeta med en av de andra berättelserna jag har på gång. Jag lyckas avsluta en av dem, och får cirka 1500 ord tillagda till en annan.

Nöjd med dagens arbete går jag och lägger mig. Jag är tillbaka i skogskanten igen. Jag vet vad som kommer att hända; att jag ska vandra in djupare och djupare; att det blir mörkt och kallt; vet att djupt inne i skogen väntar något på mig. Jag börjar vända mig om, men stannar och går in i skogen istället. Den här gången befinner jag mig snabbt tillbaka på platsen där jag satte mig mot trädet och somnade.

Jag vet inte hur jag vet att det är samma plats, men det gör jag. Jag lägger min hand på trädet och känner ett hjärtslag. Jag drar snabbt tillbaka min hand och börjar springa. Jag hinner inte tio fot innan jag snubblar och ramlar.

Tystnaden bryts av ett lågt skratt. Jag tar mig upp och springer, men lite långsammare den här gången. Återigen har jag tappat all riktning och kan inte säga om jag springer till eller bort från skratten. Jag kan inte se mer än flera meter framför mig, så rör mig med armarna utsträckta framför mig. Plötsligt dyker ljuset upp i fjärran igen och jag rör mig mot det.

Återigen verkar det aldrig komma närmare. Jag börjar tröttna igen, men vågar inte vila av rädsla för att det som fångat mig tidigare skulle hitta mig igen. Jag fortsätter att kämpa mig igenom borsten mot ljuset som äntligen verkar komma närmare.

Jag stannar för att hämta andan och hör skratten igen. Den här gången hör jag också skrik från ljusets riktning. Trots att det inte blåser känner jag att något borstar mot mina armar och ansikte. Beröringarna känns nästan som smekningar, men skrämmer mig att springa igen. Ljuset försvinner och då ligger jag vaken i min säng.

Det är fortfarande mörkt ute och trots att jag är täckt finner jag mig själv att huttra. Jag kryper upp ur sängen för att få en drink och inser att jag bara har sovit i en timme. Jag bestämmer mig för att försöka skriva ner det jag minns av min dröm och ägna cirka fyrtiofem minuter åt att skriva ner allt.

Efter att ha fått så mycket detaljer som jag minns skrivit, går jag tillbaka till sängen och efter en kort stunds vridning somnar jag. Snart är jag tillbaka i skogen. Den här gången kommer jag till en annan vägskäl. När jag tittar ner åt ena hållet ser jag vägen ut, solen skiner och träden klarar en öppning. Nedför den andra stigen är det kolsvart… en total frånvaro av ljus.

Jag undrar kort hur det kan vara så ljust åt ena hållet och så mörkt åt det andra. Sunt förnuft säger att man ska ta stigen ut ur skogen; ändå kommer jag på mig själv på väg in i mörkret. Nästan omedelbart försvinner stigen på väg ut ur skogen. Skratten och de avlägsna skriken återkommer. Jag går framåt och rör mig sakta framåt.

Skriken blir långsamt högre. När de blir mer distinkta började jag urskilja några av orden och få en känsla av att de inte är skrik av rädsla. Skogen blir ljusare igen, fastän ljuset inte kommer från någon särskildstans; det bara är. Jag kan se stigen, men inte mycket annat. Precis när jag ska runda en kurva och hitta källan till rösterna blir det helt tyst igen.

Något tar tag i mig bakifrån och täcker mina ögon. Jag känner att jag lyfts upp, men de känns inte riktigt som händer. Vi rör på oss och även om mina ögon är täckta känner jag att ljuset blir starkare. Det som täcker mina ögon tas bort, men allt jag kan se nu är ljuset.

Mina fötter är från marken och jag känner att jag flyter. Händer eller fingrar eller något smeker min kropp, men jag känner ingen rädsla. Mina kläder plockas av och jag är snart naken, men känner mig varm. Det som verkar som löv borstar min hud mjukt och upphetsar mig. Mina armar sträcks över mitt huvud och mina ben är vidöppna när jag fortsätter att sväva i luften.

Långa tunna fingrar drar isär blygdläpparna och fler fingrar når in och sträcker mig vidöppen. Något hårt och smidigt glider lätt in i mig, och verkar bara fortsätta att gå in längre och djupare. Den växer och tjocknar och fyller mig, men samtidigt känner jag hur fingrarna gnuggar mina väggar och utforskar varenda tum av mig. Jag känner samma typ av långa fingrar som sonderar min röv.

Mitt hål är uppsträckt och precis som i min fitta sätts ett abjekt in och känns som det har kommit in djupt i mig. Jag känner ingen rädsla eller smärta av något av detta, även om jag är säker på att jag är utsträckt mycket bredare än jag någonsin har varit. Mjuka borstdrag fortsätter att smeka mina inre lår, rumpa och ansikte. Min klitoris gnuggas, nypas och rullas omväxlande.

Något kuper mina bröst och börjar massera dem, medan fingrarna leker med mina bröstvårtor. Min mun öppnas försiktigt och ett föremål förs in som fyller min mun och går ner i min hals. Ändå kan jag fortfarande andas och prata och har ingen känsla av munkavle.

Jag blir sakta upphetsad av allt som görs mot mig och hör mig själv stöna. Jag börjar höra andra röster igen och kan tydligt förstå vad som sägs. Röster stönar precis som jag och uppmuntrar vad som görs mot dem. Min upphetsning ökar sakta men stadigt. Invasionen av min kropp är grundlig, men känslorna jag får liknar inte allt jag någonsin känt förut.

Det är inte bara min mun och vagina och rumpa som knullas, utan det känns som att varje öppning har gått in. Varje del av min kropp utsätts för orgasm efter orgasm. Min kropp vrider sig i luften när varje våg slår. Jag tappar koll på tiden och antalet orgasmer jag har, men jag har ingen lust att få det att sluta.

Till slut börjar ljuset att dämpas, nästan som om solen skulle gå ner. Ministrationerna fortsätter tills det är kolsvart igen. Jag vaknar med en start.

Ljuset som kommer in i mitt fönster visar mig att jag är i min egen säng, i mitt eget rum. Jag tror att jag aldrig hade haft en så livlig dröm. När jag rör mig på sängen inser jag att jag ligger ovanpå täckena och de är genomblöta av svett och av min sperma. Lukten av sex är omisskännlig, men det finns en annan lukt som det tar mig en minut att identifiera. Jag bestämmer mig till slut att det är doften av tall.

När jag reser mig från täcket hittar jag ett antal barr utspridda runt sängen. Jag har inte varit runt en tall på månader, så jag har ingen aning om var de kom ifrån. Var det lukten av barr som orsakade drömmen, eller hände det verkligen? Jag kände mig sträckt, men inte öm; gjorde jag det mot mig själv i sömnen? Jag kanske aldrig vet, men så fort jag fick mina sängkläder i tvättmaskinen satte jag mig vid min dator och började skriva..

Liknande berättelser