Thrill of the Chase

Hon hade inte tänkt det, orden bara gled ut... "Åh wow! Du är fantastisk!"…

🕑 15 minuter minuter lesbisk Berättelser

Marianne var upprymd, mer upprymd än hon någonsin varit i hela sitt liv! En medelålders hemmafru som hade stannat hemma, hon uppfostrade sin familj på bästa sätt hon kunde. Hennes man, en revisor, hade arbetat hårt för att försörja dem alla på ett rimligt sätt och tjänade precis tillräckligt för att hon inte behövde arbeta själv och försörja dem med en bekväm tillvaro. När barnen var i skolan städade hon huset, tvättade kläderna, förberedde middag. Faktum är att göra allt som en plikttrogen hustru borde göra. Åh, fattar inte att hon var uttråkad.

Det var hon absolut inte. Hon var faktiskt mer än nöjd med sitt liv men hon hade en passion: hon älskade frågesporter. När hon hade tid på eftermiddagen tittade hon på alla frågesporter som sändes på tv och allt eftersom åren gick byggde hon upp vad hon trodde var en stor allmän kunskap. Barnen växte och, en efter en, flög boet och lämnade henne med mer tid.

Så nu, vid fyrtionio år gammal, fann hon sig själv göra något hon alltid hade drömt om… Hon deltog i en tv-frågesport! Formatet för den här speciella showen var att var och en av fyra tävlande fick en minut på sig att svara på så många frågor som möjligt innan de gick mot varandra med en hjärna. Hon var den sista av de fyra och hade framgångsrikt säkrat fem tusen pund för att lägga till det totala priset. Av de tre föregående hade den första, en man, blivit slagen och utslagen från spelet, den andra, en kvinna som Marianne tyckte var ganska fascinerande och som såg helt annorlunda ut än hon själv, hade säkrat sju tusen pund, och den tredje, en annan kvinna, hade eliminerats. Marianne surrade av spänning nu.

Hon hade inte förväntat sig att göra det så bra som hon hade gjort, och nu stod hon bredvid denna yngre kvinna och förberedde sig för den andra och sista delen av tävlingen och… hon hade en bra chans att ta sex tusen pund hem igen till sin man! Hennes lagkamrat hette Chloe och var en skarp kontrast till Marianne. Hon var lång med färgat silver hår som kammades bakåt med en lätt quiff och rakade på sidorna. Det kompletterade hennes isblå ögon. Marianne tyckte att hon var ganska maskulin för en kvinna som såg ut att vara runt trettio, medan hon själv var lika lång men hade långt, brunt vågigt hår, mörkbruna ögon och, även om hon bara var lite överviktig, klädd ganska konservativt i en klänning som utvidgades från midjan och en uppknäppt kort kofta.

Inget av det spelade dock någon roll nu för de två kommande minuterna var tvungna att svara på så många frågor mellan dem som de kunde. "Din tid börjar… nu!". Frågor kom till dem tjockt och snabbt, den ena efter den andra, ingen tid att tänka.

Även om Marianne själv visste många av svaren var hennes lagkamrat så snabb att hon faktiskt bara lyckades svara tre. Som summern lät för i slutet av rundan vände hon sig mot den unga kvinnan bredvid henne och, även om hon inte hade tänkt det, smög orden bara ut, "Oj oj! Du är fantastisk!". Den här kvinnan hade nästan på egen hand skjutit upp poängen till nitton poäng! Den butch, silverhåriga kvinnan tittade bara på henne och log, och plötsligt, när deras ögon möttes, kände Marianne ett konstigt snurrande i gropen av hennes mage. Hon svalde innan hon vände sig tillbaka för att möta compren.

Allt de behövde göra nu var att stå och titta på medan hjärnan hade lika två minuter på sig att svara på så många frågor han kunde. Sekunderna räknade ner. "Korrekt. Vad är…" ställde jämförelsen nästa fråga.

Tjugo sekunder! "Korrekt. Vilka är…". Tio sekunder! Mariannes ben värkte och hennes hjärta bultade, nästan höll andan hela tiden. Två sekunder! "Korrekt!". Det fanns inga fler frågor.

Spelet var över och hon och Chloe skulle gå hem tomhänt! Av någon konstig anledning, även om hon inte hade vunnit, var Marianne upprymd. För första gången i sitt liv hade hon gjort något för sig själv och kom inom bara två sekunder från framgång, så hon kunde verkligen inte Tillbaka i det gröna rummet var det berömmelse och gratulationer för att hon kom så nära men hon hörde dem knappt, hennes sinne var fortfarande för fullt av spänning för att verkligen ta in allt. Plötsligt hoppade hon till när hon kände en hand på hennes underarm. Det var Chloe. "Det var nära, eller hur?" sa hon.

"Är du besviken?". Marianne skakade på huvudet. "Åh herregud, nej!" utbrast hon.

"Det var fantastiskt och du… du var otrolig!". Chloe log. "Det var vi båda", instämde hon med en skarp nickning och tittade sedan försiktigt på Marianne. "Ska du direkt hem?" hon frågade.

"Jag tänkte att vi kanske kunde dela en snabb drink för att fira vår… ja, kanske inte framgång, men du vet.". Marianne kändes som om hon svävade. "Det skulle jag vilja," sa hon efter en stunds paus.

De hade varit i studion hela eftermiddagen och när de gick var klockan nästan sju. Marianne hade ingen aning om vad hon skulle säga när de strosade i kvällsluften, men efter en stund eller två stannade Chloe plötsligt. "Jag insåg precis", sa hon och vände sig plötsligt mot Marianne, "vi har inte ätit än! Är du hungrig?". Marianne tänkte noga.

Snacks hade tillhandahållits men hon hade inte fått ordentlig mat sedan frukosten hemma den morgonen. "Hmm, ja, det är jag faktiskt", sa hon. "Jättebra! Jag vet ett ställe i närheten om du skulle vilja…?". "Ja, okej", svarade Marianne.

"Leder på.". De vände hörnet i slutet av kvarteret och Chloe ledde henne in i en bar några dörrar längre fram. Det var ganska hektiskt men Chloe lyckades hitta ett litet bord för dem två i ett hörn bort från det allmänna ståhej. De satt där resten av kvällen och småpratade. "Du har en fantastisk kunskap", sa Marianne.

"Du var så snabb också!". "Jag bara tycker om frågesporter," svarade Chloe. "Jag gillar att titta på dem, men jag gillar också att tävla i pubquiz, när jag kan." "Det har jag aldrig gjort", sa Marianne till henne. "Hur kommer du in på de där?".

Timmarna gick och plötsligt tittade Chloe på sin klocka. "Herregud!" sa hon akut. "Titta på tiden.

Jag har behållit dig så länge. Har du långt kvar att komma hem?". "Inte riktigt", svarade Marianne.

"Bristol. Bara en och trekvart timme på tåget.". Hon tittade på sin egen klocka. Fem över elva! "Åh Crikey, den sista är om tjugofem minuter från Paddington.

Jag borde skynda mig!". "Åh, Marianne! Jag är så ledsen! Du kommer inte klara det!". "Jaha, strunt i det", suckade Marianne och skrattade sedan. "Jag ville ändå inte åka hem ikväll.

Jag har för roligt. Jag ska hitta ett hotell.". Chloe tittade på henne ett ögonblick.

"Titta, jag är ledsen. Det var mitt fel att du kommer att missa ditt tåg. Jag har ett extra rum och du får gärna stanna över natten… om du vill, vill säga.". "Åh, nej! Det var inte alls ditt fel. Jag är ganska stor nog och ful nog att ta hand om mig själv." "Nej, ärligt talat, det har jag inget emot.

Sängen är redan bäddad så det är inga problem och Marianne…". Marianne tittade på henne och väntade. "Du är inte ful.".

Marianne fnissade, lite som en skoltjej, tänkte hon. Det var avgjort då, och tillsammans gick de tillbaka till Chloes lägenhet. Det var en fin lägenhet, modern och ljus men i en gammal byggnad, så den hade rester av gammalt murverk och bärande balkar inbyggda i den. Chloe tog henne direkt till hennes rum. Det var litet men fint med en enkelsäng i hörnet och en liten garderob och sminkbord.

Det fanns egentligen inte så mycket plats för något annat. Det viktiga var att det luktade fräscht och rent. När Chloe vek tillbaka täcket och lakanet såg hon att det var fläckfritt och, till skillnad från hennes egna sängkläder, struket! "Jag har en extra, ny tandborste du kan ha. Jag lägger den i badrummet åt dig." Marianne log. "Tack", svarade hon.

"Du är väldigt snäll.". Chloe lämnade henne ensam då, och hon gick över hallen till badrummet och rengjorde sina tänder med den nya borsten som Chloe hade lämnat ut åt henne. Sedan återvände hon till sitt rum där hon började förbereda sig för en osäker nattsömn. Hon flög fortfarande så högt efter dagens händelser, men hon var inte heller van vid att sova ensam på okända platser. Det var trots allt första gången sedan hon gifte sig med Arthur som hon någonsin varit borta på egen hand.

Sakta gled hon av den lilla koftan och hängde den på en galge i garderoben, och sedan sträckte hon sig bakom sig och drog ner dragkedjan bak på klänningen. En ryck, sedan en till, lite längre och så till sist en tredje som drog in fästet ända ner till slutet. Hon ryckte ut axlarna från tyget och lät ärmarna glida ner för armarna vilket gjorde att hela plagget föll till golvet och samlade sig runt hennes anklar.

Hon klev ur den, skakade den rakt och hängde den bredvid sin kofta. Som hon gjort tusentals gånger förut och utan att tänka på, för hon in fingrarna innanför linningen på sina strumpbyxor och drog ner dem över låren, satte sig på stolen vid sminkbordet för att dra dem över fötterna och stannade sedan. Hon tänkte en stund. Hmm, var ska man placera dem? Till slut satte hon dem på en galge också och hängde dem bredvid sin klänning. Från ögonvrån fick hon syn på sig själv i den långa spegeln i garderobsdörren och hon stannade för att titta på sig själv.

Hon studerade bilden ett tag och tyckte att åren inte hade varit alltför ovänliga mot henne. Hon var inte direkt tjock men hon hade aldrig tränat så hennes kött var skönt mjukt och rundat. Hon tittade på sina bröst, hölls fången i den stora, vita spetsbh:n med hel kupa och sträckte sig bakom henne för att släppa fästena så att den faller ner på golvet. Hennes rikliga bröst var fortfarande fint rundade och fasta även om de var lite tunga, och hon märkte att hennes bröstvårtor stod lite stolta från hennes rosa vårtgårdar. Resultatet, bestämde hon sig för, av den otroliga dag hon hade haft.

Plötsligt knackades det kort på hennes dörr och utan förvarning svängde den upp och Chloe stod där, förbluffad. Marianne vände sig mot henne, täckte sig genast med armarna men sa ingenting. "Herregud, jag är ledsen!" Chloe sa långsamt, "Jag trodde att du skulle ligga i sängen." Marianne kunde inte prata utan stod där och bjöd rasande när den här yngre kvinnan stirrade på henne.

"Jag, ehm, jag tog med lite kaffe. Jag tänkte att… Helvete, Marianne, du är fantastisk!". Marianne säng ännu rödare. Ingen hade någonsin sagt det om henne tidigare, varken man eller kvinna.

Chloe placerade kaffekoppen på sminkbordet, så nära att Marianne kunde känna hennes varma andetag på sitt svala kött och sedan… så gjorde hon något som förvånade till och med henne själv. Hon lät armarna slappna av och falla åt sidan, smärtsamt medveten om att hennes bröstvårtor nu spände sig utåt. Chloe gjorde en paus med handen stilla runt muggen på toalettbordet. Hon vände huvudet åt sidan, precis i nivå med Mariannes bröst och släppte det sedan plötsligt och reste sig. "Jag borde gå", sa hon, men gjorde det inte.

Marianne sa ingenting utan stod frusen med eld i ansiktet och värk i brösten. Hennes mage kurrade på ett sätt som hon aldrig upplevt förut och hon visste inte vad hon skulle göra. Chloe klev fram och gav en mild kyss på Mariannes läppar. Hon hade aldrig blivit kysst på det här sättet förut och absolut inte av en kvinna, men hon svarade, gav tillbaka kyssen och skiljde sina läppar något på ett sätt som inte lämnade den yngre kvinnan i tvivel om att det var vad hon ville.

Chloes läppar tryckte fastare mot hennes och hon öppnade munnen för att låta hennes tunga smeka de andras läppar och tänder. Hon lade sin hand runt baksidan av de andras huvud, kände de korta stubbliknande hårstråna under de längre, silverfärgade trådarna och drog henne närmare och utforskade sin mun. Deras tungor dansade en vals tillsammans och saliv blandade och fuktade deras läppar. Chloe vände henne försiktigt och sänkte henne långsamt till sängen, hela tiden utforskade hennes tunga Mariannes mun, hennes ansikte, hennes hals, och hon kunde känna fingrarna som smekte hennes stora bröst, knådade dem och smekte dem.

Marianne hade inga tankar nu. Hennes kropp skrek av förtjusning, musklerna drog sig samman och pirrade, och mellan benen, en värme som hon inte upplevt på många långa år. Hon började göra ljud, spinnande till en början, ljud som kom från djupt inuti henne, okontrollerat. Hon kände varma läppar omsluta hennes översvämmade bröstvårtor, först den ena och sedan den andra, växlade mellan dem, ryckte och bet medan varma fingrar trycktes in i den mjuka värkande vävnaden. Mariannes sinne var suddigt.

Alla hennes tankar hade smält samman i en sjudande känsla av ren glädje som centrerades precis under hennes mage, ett område som hade blivit extremt känsligt och så varmt att hon inte kunde hålla sig stilla, hennes höfter vred sig oavsiktligt. Chloes heta tunga började göra ett spår, slickade och kysstes nedåt, närmare och närmare den plats varifrån hon styrdes. Hon stannade bara för ett ögonblick, för tungan sakta runt den mjuka fördjupningen i naveln och snärrade inåt en, två gånger och gjorde en paus och fick Mariannes mage att kittla och rycka. Längre ner kände hon fukten stiga inuti henne och trodde för en bråkdels sekund att hon hade kissat på sig, vätan drog in i grenen på de stora vita trosorna hon fortfarande hade på sig. Hon var så nära nu men hon kunde inte sperma ännu, inte nu, inte så snart, och hon spände hårt ihop sina lårmuskler tills det desperata suget efter frigörelse hade stannat kvar lite.

Chloe verkade veta vad Marianne kände och pausade en stund, nöjd med att placera små fjärilskyssar runt Mariannes mjuka mage och sedan längs linjen om det höga midjebandet på hennes byxor. Marianne protesterade inte när hon kände Chloes fingrar glida under resåren, hon höjde faktiskt höfterna när den tunna bomullen sakta gled över hennes skinkor, och Chloes tunga följde den in i de tjocka bruna lockarna som täckte hennes mest privata platser, en plats som endast hade setts av hennes man och hennes barnmorska. Det mjuka bomullstyget fastnade ett ögonblick innan det avslöjade hennes fuktighet och utan att pausa tryckte Chloe ner dem för hennes ben och lät dem glida ner på golvet. Marianne flämtade högt när hon kände de första trevande rörelserna av Chloes tunga försiktigt dela hennes blygdläppar och borsta avsiktligt över hennes nu otroligt känsliga klitoris. Hon morrade nu.

Spinnorna hade blivit java, och nu när hon kämpade för att hålla sig kunde hon inte låta bli. "Aahhh…". Ropet var högt och det var på grund av att Chloes tunga tryckte in i hennes genomblöta entré som gjorde det omöjligt att stanna.

Hon kunde inte hålla ut längre medan våg efter våg av tjaskande, underbar extas for genom hela hennes varelse. Hennes händer grep tag i lakanen som ett skruvstäd och hennes rygg krökte sig medan hon skrek som en dement varelse och sedan, till sin fasa, var hennes orgasm så intensiv att hon kissade på sig! Hon kunde inte stoppa det! När varje våg passerade över henne sprutade mer kiss från henne! Så fort hennes sinnen återvände täckte hon ansiktet med armen och började gråta försiktigt och vände ansiktet till kudden i förlägenhet. "Hej, hej. Kom igen nu. Vad är det?" Chloe var orolig, hennes milda röst smekande och mjuk.

"Jag låg på din säng", snyftade Marianne. "Jag är så generad…". Hon kröp ihop till en boll och täckte sin nakenhet så mycket hon kunde. Chloe skrattade försiktigt vilket fick henne att känna sig så liten. Vad fan hade hon gjort när hon kom hit? Om hon bara hade gått direkt hem.

Chloe strök hennes nakna rumpa med mjuka fjäderlätta beröringar av fingrarna. "Du kissade inte på min säng", viskade hon. "Du kom så hårt att du sprutade.".

Marianne blev förbryllad och vände sig mot sin nya vän. "Vad gjorde jag?" sa hon och torkade ögonen med fingrarna. "Du sprutade", upprepade hon. "Du var så tänd att all fukt du producerade trycktes ut." Chloe tog Mariannes hand och förde hennes fingrar över hennes eget glittrande ansikte och höll dem sedan upp för att hon skulle se. "Det är inte dumt, Marianne.

Ser du?". Marianne började inse att den glatta, glittrande fukten som nu täckte hennes egna fingrar verkligen inte var kiss! "Du har väl aldrig sprutat förut?". Marianne skakade lättad på huvudet.

"Nej." viskade hon. "Aldrig." "Jaha," kom svaret tillsammans med ett busigt leende. "Vi får väl se till att det inte var sista gången då, va?"..

Liknande berättelser