Mortimer and Myrtle: A Love Story

En akterlek om avståndet mellan man och hustru.…

🕑 8 minuter minuter Kärlekshistorier Berättelser

Jag uppmuntrar dig att njuta av något annat. Jag tror att det får dig att skratta och kanske gråta. Plats: Ett formellt vardagsrum. Mortimer sitter på en soffa i mitten av rummet när Myrtle går in och sätter sig i soffan bredvid honom.

Hon har en blå blommig klänning och ett pärlhalsband, hennes gråa hår är bundna i en bulle. Mortimer har en blå stift randig kostym med en grå slips. Hans vita hår är delat i mitten och snyggt kammat. Han läser tidningen och har ett ben vikat över det andra. Efter ett ögonblick vänder Mortimer sig mot Myrtle och har en förvirrad blick i ansiktet som om han försöker komma ihåg något.

Mortimer: Tja, hej där. Jag har inte sett dig i det här rummet förut. (Han lägger sin tidning och lägger den på knäet) Myrtle: (Hon vänder sig mot honom och ser förbryllad ut) Nej, jag har varit här ganska länge; Jag är dock inte säker på om jag har sett dig tidigare eller inte, men du ser något bekant ut. Mortimer: (skakar på huvudet, tittar på henne förbryllad) Jag vet inte.

Jag har ett bra minne för ansikten, men jag minns inte att jag har sett dig här. Kommer du hit ofta? Myrtle: Jag kommer faktiskt ofta hit. Detta rum är en av mina favoritplatser.

Mortimer: Det här är också en av mina favoritplatser. Nu när jag tänker på det ser du lite bekant ut. Ja, jag tror att jag har sett dig tidigare, men jag kan inte minnas när eller var. När var du senast i det här rummet? Myrtle: Jag tror att jag var här i morse. Jag satt faktiskt här på den här soffan.

Ja, i morse. Mortimer: Det är konstigt. Jag satt i soffan i morse också, men jag minns inte att jag har sett dig. Myrtle: Jag minns inte heller att jag har sett dig. Det var ingen här när jag satt på den här soffan.

Mortimer: (gnuggar hakan och tänker) Jag försöker komma ihåg var jag har sett dig tidigare. Nu kommer det att störa mig. Jag tål inte det när jag har sett ett välbekant ansikte och inte kommer ihåg var vi har träffats. Myrtle: Jag är på samma sätt. När jag ser ett välbekant ansikte vill jag veta var vi kan ha träffats.

Mortimer: Vad heter du? Myrtle: Jag heter Myrtle. Vad är din? Kanske om jag hör ditt namn kommer det att ringa en klocka, så att säga. Mortimer: Jag heter Mortimer Redgrave.

Myrtle: Hmmm. Mortimer Redgrave, det namnet låter väldigt bekant, men jag kan inte riktigt placera var vi kanske har känt varandra. Mortimer: Var kommer du ifrån, Myrtle? Kanske hjälper det oss att komma ihåg. Jag är från St. Louis.

Myrtle: Min, min, är inte så helt extraordinär. Jag är också från St. Louis. Det är kanske där vi träffades.

Mortimer: Det är extraordinärt, helt extraordinärt! Men jag kan inte minnas att jag någonsin träffat dig i St. Louis. Myrtle: Låt mig se.

Hur länge har du bott i Blue Hill, Maine? Mortimer: (Mortimer står upp och börjar gå fram och tillbaka framför Myrtle) Tja, låt mig se. Jag flyttade till Blue Hill våren 199 Ja, det är det. Jag flyttade hit våren 199 Myrtle: (knäppte händerna i spänning) Du gjorde det! Min, min, är inte det extraordinärt? Jag flyttade också till Blue Hill från St. Louis våren 199 Mortimer: (ser bedövad ut) Du gjorde det. Det är extraordinärt.

Jag kan inte tro att vi inte har träffats förrän idag. Jag måste säga att det är väldigt nyfiken och fascinerande. Myrtle: Det verkar konstigt. Vi flyttade båda hit från St. Louis våren 199 Jag kan inte heller tro att vi inte har träffats.

Men du ser så bekant ut. Det är verkligen helt förvirrande och extraordinärt att vi inte kommer ihåg att ha träffats. Mortimer: Ja, jag håller med. Det är helt förvirrande och extraordinärt att vi inte kommer ihåg att ha träffats.

Jag tror dock att om vi fortsätter att försöka kommer vi ihåg var vi har träffats. (Mortimer och Myrtle ser på varandra, försöker svårt att komma ihåg och ser förbryllade ut) Myrtle: Vill du ha te? Mortimer: (Med tanke på hennes erbjudande och nickar) Ja, jag tror att jag skulle göra det. Jag kan ta en kopp te. Myrtle: Vilken typ vill du ha? Mortimer: Engelsk frukost, tack.

Det är min favorit. Myrtle: (knäppte händerna, handlade förvånad) Min, min, engelska frukost, det är också min favorit. Är det inte helt extraordinärt Mortimer: Ja, ja, det är helt extraordinärt.

Båda är från St. Louis. Båda flyttade till Blue Hill 199 Och vi båda betraktar engelsk frukost som vårt favoritte.

Det är helt extraordinärt. Myrtle: Ja, det är det verkligen. Nu tar jag teet. Det tar inte mycket lång tid. Mortimer: (När hon lämnar vardagsrummet går han till en liten staty på en bokhylla, rör vid den och plockar sedan upp ett fotografi) Hmmm, kvinnan på fotografiet ser lite ut som Myrtle, hur nyfiken.

(Han vänder sig och tittar runt i rummet, går till soffan, går bakom den och drar fingrarna över ryggen.) Mortimer: Det här är ett så trevligt rum, så mysigt. Min hur jag tycker om att komma hit varje dag. (Efter några minuter återvänder Myrtle med en bricka och två koppar te) Myrtle: Tja, här är teet. Gillar du citron? Du ser ut som en man som vill ha citron i sitt te.

Mortimer: Jag älskar faktiskt citron i mitt te. (Han plockar upp sin kopp, klämmer ihop citronskivan och tar en klunk. Myrtle lägger brickan på bordet och plockar upp sin kopp te.

De står och bestämmer sig sedan för att sätta sig ner i soffan samtidigt. De tar båda en slurk av teet) Mortimer: Ahhhhhhh. (Myrtle sippar) Myrtle: Ahhhhhhh. (De dricker båda te och tittar på varandra och sedan runt i rummet) Mortimer: Mmmmm, trevligt.

Myrtle: Ja, trevligt. Myrtle: (lägger koppen och fatet på knäet) Hur är det med teet? Mortimer: Bara bra, tack. Hur är ditt te? Myrtle: Min är också bra, tack. Jag älskar engelsk frukost.

Mortimer: Det gör jag också. Det är livligt. Myrtle: (tittar på Mortimer, ler, nickar) Ja, det tror jag också.

Rask. Det är allt. Rask.

(Mortimer och Myrtle sitter styvt i soffan och smuttar på teet. Båda korsar benen samtidigt som de lyfter sina koppar till läpparna, sedan ser båda på varandra och runt i rummet. Båda fortsätter att smutta på teet och ser på varandra och avsluta deras te. Pausar lägger hon sin kopp på brickan) Myrtle: Låt mig ta din kopp. (Mortimer lämnar sin kopp till henne) Mortimer: Tack.

Det te träffade verkligen platsen. (Efter ett ögonblick vänder sig Myrtle till Mortimer.) Myrtle: Jag försöker fortfarande komma ihåg var vi har träffats. Låt mig nu fråga dig något och jag hoppas att du inte tycker att det är för personligt. Mortimer: Gå vidare. Jag tycker inte att det är för personligt.

Myrtle: Är du gift? Mortimer: Ja, jag är gift med en underbar kvinna, en underbar kvinna. Är du gift? Myrtle: Ja, jag är lyckligt gift med en underbar man och vi har två underbara barn. Mortimer: Så trevligt. Vad heter dina barn? Myrtle: Vi har en härlig liten flicka som heter Eunice och en stilig ung pojke som heter Eugene.

Mortimer: Så extraordinärt. Jag har också två barn. Och det som är helt extraordinärt är att jag har en härlig tjej som heter Eunice och en stilig ung pojke som heter Eugene. (Myrtles mun är vidöppen och hon klämmer ihop båda händerna mot sitt hjärta) Myrtle: Nu är det inte helt extraordinärt. Tänk dig att.

Vi har båda barn som heter Eunice och Eugene. (Mortimer skakar på huvudet i misstro. Han kliar sig, förbryllad och tänker) Mortimer: Har du något emot om jag frågar var du bor? Myrtle: Åh naturligtvis inte. Jag skulle inte ha något emot att berätta var jag bor. Mortimer: Det kanske hjälper oss att komma ihåg var vi kan ha träffats.

Myrtle: Ja, det är en utmärkt idé. Jag bor på Parker Point Road 199 i Blue Hill. Mortimer: Gör du det? 199 Parker Point Road. Varför det är helt extraordinärt. Myrtle: Det är det.

Varför? Mortimer: Jag bor också på Parker Point Road 199 i Blue Hill. (Myrtles ögon växer vida av spänning) Myrtle: Du gör, min, min. Det är helt extraordinärt. Vi bor båda i samma hus. Och vi har båda barn som heter Eunice och Eugene.

Mortimer: Ja. Det är extraordinärt. Det är kanske därför du ser bekant ut för mig.

Myrtle: Ja. Det är möjligt att vi har träffats i det här huset. Det kan faktiskt ha varit i det här rummet. Jag tror att det är där vi kanske har träffats.

Är det inte extraordinärt? Mortimer: Du kanske har rätt. Ja, jag tror att det är i det här rummet där vi kanske har träffats. Myrtle: (upphetsad, förvånad) Nu känner jag igen dig. Jag tror att vi är gift med varandra.

Mortimer: Det är det. Det är därför du ser så bekant ut. Jag tror du har rätt. Vi är gift med varandra.

Så extraordinärt! Myrtle: Ja, det här är helt extraordinärt. Mortimer: Ja, helt (Myrtle tar Mortimers hand. Mortimer tar Myrtles hand och de står båda upp och kramar varandra) Gardin eller tänds ut..

Liknande berättelser