Jagar Foxy

Det är flickornas terränglopp och min knepiga vixen ger mig springet runt.…

🕑 19 minuter minuter Kärlekshistorier Berättelser

Det är en ny tjej jag har sett på college, en slående rödhårig som jag ibland passerar i korridorerna mellan lektionerna. Hon läser inte något av mina tre ämnen, så jag har ännu inte haft chansen att ta reda på hennes namn. Jag har lagt märke till henne några gånger nu, hon är en rödhårig version av mig på många sätt, hon är liten och petite och håller sig för sig själv precis som jag gör.

Första gången jag såg den nya tjejen var jag tvungen att vända mig om för att ta en andra titt på henne och hennes underbara långa hår, ta en stund för att beundra de räviga ringlets som forsade nerför hennes rygg. Hon måste ha känt att någon tittade på henne för hon vände sig också om, och jag tittade snabbt bort innan hon hade chansen att inse att det var mina ögon som hade stirrat på henne. Jag såg henne igen dagen efter, den här gången lät jag våra ögon mötas och vi nickade ett erkännande till varandra. Nästa gång våra vägar korsades nickade vi ännu en gång och båda lade till leenden till vår hälsning.

Dagen efter det nickade vi och log och sa till och med "hej" till varandra. Vi hade äntligen pratat, men jag trodde i den här takten att det blir jul innan jag får veta hennes namn. Jag vet inte varför jag är så blyg för henne eller varför jag tror att hon kan vara min vän.

Det är inte som om jag tycker om henne eller något, jag känner mig bara dragen till henne och tror att hon kan vara min själsfrände, någon att dela mina tankar med och lyssna på alla mina elände. Jag undrar hur hon är egentligen och var hon bor och umgås. Jag vill veta allt om henne, vilken musik hon gillar och vilken sorts pojkar hon går för.

Jag skulle vilja tillbringa lite tid med henne för att prata om hennes drömmar och ambitioner. Jag skulle vilja veta hennes favoritfärg och hennes stjärntecken. Och av någon konstig anledning skulle jag gärna vilja veta om hennes bröst är täckta av fräknar liksom hennes vackra ansikte och näsa. Jag skulle kunna göra med en nära vän här, men det är inte så lätt eftersom jag inte engagerar mig i någon collegeverksamhet utom en, och det är med Mr Wilson och hans längdlöparklubb för flickor.

Jag är bra på att springa, och en gång i veckan tar jag mig an alla som kommer och slår dem alla lätt. Jag är en hel minut snabbare än min närmaste konkurrent. Jag har rätt konstruktion för det med min lilla ram och bra ben, och jag har inga stora bröst att släpa runt på som de flesta andra tjejer har. Vi behöver minst tio för att anmäla sig varje vecka annars kommer Mr Wilson helt enkelt inte att bry sig om nästa möte.

På något sätt lyckas vi alltid prassla upp tillräckligt många löpare och som vanligt är jag den sista som skriver mitt namn på anslagstavlan. Mr Wilson är väldigt stolt över sin anslagstavla, det finns en karta över banan, en lista över varje snabbaste tid, några bilder som aldrig överlever pojkarna när de skriver häftiga kommentarer på länge, och det senaste anmälningsformuläret för veckan. När jag klottrar på formuläret är det min tur att känna ögonen bränna på mig, och jag ser mig omkring för att se min mystiska vän som stirrar på mig. Vi ler en gång till mot varandra och hon skrattar lite blygt. Det här är min chans, ett perfekt tillfälle att presentera mig själv, men ögonblicket är förlorat när en handledare avbryter henne med några papper som han vill att hon ska se.

Jag blandar iväg och lämnar dem till det, men inte förrän vi har utbytt leenden igen och båda gett en liten vink, en annan ny gest för oss skulle vara vänskap. När jag kommer tillbaka dit kan jag inte låta bli att lägga märke till ett nytt namn på löparklubbsformuläret. "Hazel" står efter mitt namn, och jag antar direkt att det är min mystiska vän. Hon kunde vara bra i terräng, jag kanske har en hyfsad löpare att utmana mig för en gångs skull. Jag verkar ha Hazel i tankarna hela tiden nu, och det är konstigt hur vi alltid är så blyga mot varandra.

Vi har haft mer än en chans att byta några ord men på något sätt verkar vi båda alltid hålla tillbaka. Kanske lika bra, häromdagen gick jag nästan fram till henne för att berätta hur underbar jag tycker att hon är, det hade varit ett konstigt inledningsanförande från en tjej till en annan. Jag undrar om hon tycker att jag är attraktiv? Det spelar ingen roll antar jag men jag hoppas det.

Jag ser henne inte igen förrän nästa dag när löparklubben möts på baksidan av college. Mitt hjärta sjunker först eftersom det inte finns några tecken på Hazel och hon var inte i flickornas omklädningsrum där de flesta av oss byts om. Alla stamgästerna har dykt upp och tillsammans bildar vi en snygg grupp unga kvinnor, speciellt med Melanie bland oss, hon är underbar och behandlar alla tillfällen som en chans att klä ut sig som en porrstjärna. Jag håller precis på att komma över chocken av att se Melanie i sin nya, röntgade löparoutfit, när Hazel ser ljus och pigg ut i sina små svarta shorts och vita sportväst. Hennes långa röda hår är uppbundet i ett band bakom huvudet, förutom några hårstrån som hon får hänga vilt.

Hon ser vackrare ut än någonsin och ännu mer keltisk med sina armar och axlar täckta av fräknar - så hon kunde ha lite peppande runt sina bröst. "Hej, du är Steffanie eller hur?" och det är bara mig hon säger mer än "hej" till. "Hej Hazel." Jag berättar inte heller hur jag vet hennes namn.

"Jag hör att du är den bästa löparen här", säger hon till mig. "En mil", säger jag till henne. "Jaha, det får vi se", och hon petar lekfullt till mig när hon gör sin utmaning. Jag är överlycklig över att Hazel har dykt upp, så även Mr Wilson som älskar när en ny medlem går med i hans klubb.

Jag tror att han blir av med att ha en hel massa tjejer under sin kontroll. Inte för att han har så mycket naturlig auktoritet över oss, han är i sin egen lilla värld men han är trevlig nog, så vi ger honom aldrig för mycket besvär. Han gör sitt namnupprop och kontrollerar att Hazel vet vart hon är på väg, och sedan håller han sitt vanliga "inspirerande" coachingtal, innan han ställer upp oss alla till start.

"Fånga mig om du kan," ropar Hazel till mig. Och direkt från av går hon stormande längs med gräsbanan, går alldeles för fort för det tidiga tempot. Antingen är hon helt arg eller så har hon ingen som helst erfarenhet av terränglöpning. Hon kommer snart att bränna ut sig själv i den takten, men hon pressar på i sin frenetiska takt och på nolltid är hon ett bra stycke före planen.

Jag travar tillsammans med flocken i vår vanliga hastighet och vi använder alla Melanie som vår tidiga pacemaker. Jag är precis bakom henne och många killar skulle betala bra pengar för den syn jag har på hennes rumpa. Hon har verkligen gått för det den här veckan i sina nya små tighta shorts, fast besluten som alltid att hänga på sin krona som den hetaste av alla collegebrudar.

Melanie är väldigt sexig och söt och allt, men hon skulle inte vara min typ om jag var en kille. Min typ skulle vara en tjej mer lik Hazel, den mer omtänksamma typen av tjej som jag kunde visa mina sanna känslor för och vara helt romantisk med. Jag tror på det sättet att jag skulle ha det bästa av två världar, eftersom de säger att de tysta är de hetaste i sängen.

Och killar älskar det, eller hur? Vi lämnar universitetsområdet och Hazel ökar fortfarande snabbt sin fördel. Upp och ner för de böljande högarna på nästa åker går vi, med mig springande i rytm nu till de hypnotiska vinglar av Melanies rumpa kinder framför mig. När vi är genom den lilla skogarna börjar jag tappa Hazel ur sikte. Hon går fortfarande alldeles för fort och om en halv mil eller så kommer vi att jogga förbi hennes utbrända kropp utan tvekan.

Det finns inga tecken alls på min nya rävvän när vi korsar Lime Tree Avenue, på väg bakom de stora snygga husen. Melanie bestämmer sig för att sätta fart lite, hon skjuter upp ännu mer när vi slår ut i det öppna landet och tar oss an den långa långsamma uppgången runt de nyplöjda åkrarna. Det här är galet, vi når svängen hem och vi har inte ens fått en glimt av Hazel framför oss. Melanies rumpa studsar runt men hennes tempo räcker fortfarande inte till.

Jag bestämmer mig för att det är bättre att bryta tidigt och lätt glida förbi den sexiga collegedrottningen och köra mig hårdare än jag någonsin gjort för att vinna. "Gå och hämta henne Steffi," ropar Melanie när jag passerar henne. Jag tycker att det är så snällt av Melanie att säga det och erbjuda mig sitt stöd, jag kanske skaffar två nya vänner idag. Melanie är en slampa men hon är full av hjärta, hon har aldrig ett ont ord att säga om någon.

Hon försöker så mycket och jag tycker lite synd om henne, eftersom hon alltid kommer sist varje vecka. De andra tjejerna svarar på min utbrytning och försöker hänga med mig. Vi blir alla sporrade i jakten på vår räv, vi går alla mycket snabbare än vanligt. Alla vill vara med och se om jag kan komma ikapp med den svårfångade vixen. Vi går längs Lime Tree Avenue ännu en gång, denna gång passerar vi längs framsidan av de stora radhusen.

Jag börjar dra mig långt ifrån packningen när vi når sista sträckan, tillbaka på banan där vi startade. Jag svänger ett hörn och där är hon, ett par hundra meter framför mig ser jag Hazel, hon står i skogarna och ser tillbaka som om hon väntat på mig. Så fort hon ser mig vinkar hon och springer hem. Det här är inte sant, hon kan omöjligt ha kommit dit hon har utan att vara otrogen, men jag är fast besluten att ändå slå min listiga nya vän. Jag drivs på av hennes uppenbara skullduggery, och jag äter mig in i hennes ledning för varje steg jag tar.

Jag håller på att täppa till luckan men jag blir andfådd och det är bara två fält kvar att gå. Hon går fortfarande ganska fort och jag inser att jag inte kan fånga henne, det finns inte tillräckligt mycket kvar av banan och Mr Wilson är utom sig själv av spänning när Hazel anländer till målet. "Herregud Hazel, det är… det är nytt collegerekord!" Hon faller andfådd ihop för hans fötter, jag faller ihop så fort jag kommer dit bakom henne. Jag har aldrig varit så utmattad. "Din bästa någonsin Steffanie!" säger en glad Mr Wilson.

De andra tjejerna trupper in en efter en, alla med ett personbästa meddelat av vår tränare. Hans entusiasm är smittsam och det är en hel del surr runt flickernas terränglöpningsklubb. Det är bara Melanie kvar att avsluta och till och med hon kommer att slå sin bästa tid. "Kom på Melanie, kom igen", ropar och skriker vi alla för att uppmuntra hennes hem.

Hon ger allt hon har, hennes stora bröst vinglar upp och ner medan hon kämpar på. Hon har helt förbrukat välsigna henne, men det finns inget sätt att hon ger upp. Hon är bara några meter kvar och vi är alla så glada för hennes skull när hon äntligen tar sin nya rekordtid.

"Bra gjort tjejer, bra jobbat", utbrister herr Wilson. "Vilken fantastisk dag vi alla har." Alla tjejer är nöjda med sina nya bästa tider, och jag antar att de flesta av dem är i hemlighet glada över att jag äntligen har träffat min match i Hazel. De tror alla att Hazel vann rättvist, ingen av dem såg henne stå i branten och jag är den enda som är medveten om att hon fuskat. Jag tvivlar inte på att hon var otrogen, men jag kan inte komma på var. Det finns ingenstans att genväga banan som jag kan komma på, förutom… förutom de stora husen på Lime Tree Avenue, men de ligger alla på en terrass och deras bakväggar är så höga och ogenomträngliga.

Så det kan inte finnas där, det måste finnas en genväg någon annanstans som jag aldrig har märkt förut. Alla utom Hazel och jag gick tillbaka till college, med Mr Wilson ivrig att tillkännage Hazels fantastiska nya rekordtid på sin anslagstavla. Den stackars, ledsna mannen misstänker inte en minut att hennes så kallade prestation bara är en illusion. "Jag måste ringa länet, skriv in dig i regionerna Hazel", säger han innan han går. "Åh gud", viskar Hazel.

"Väl?" Jag frågar henne, när alla har gått. "Vad då?" "Var fuskade du?" "Det gjorde jag aldrig", säger hon och skrattar. Hon vet mycket väl att jag inser att hon ljuger, men hon kommer inte att erkänna att hon fuskat.

Hon irriterar mig genom att inte äga det, men samtidigt njuter jag av det roliga sättet vi har hittat vår nya vänskap. Hon fortsätter att reta mig om att vinna loppet, och jag kommer inte låta det släppa att jag vet att hon kortar banan. "Jag tävlar mot dig igen", säger hon.

"Jag ska bevisa att jag är snabbast." "Vart?" frågar jag henne. "Tillbaka till mitt hus", föreslår hon. "Var är det?" "Lime Tree Avenue såklart", och den fräcka lilla räven är iväg igen.

"Kom igen blondin fånga mig", och hon har redan gett sig själv ett försprång. Jag visste det. Jag är snart efter henne, men jag måste pressa mig själv hårt med mina trötta ben, hon har så mycket mer energi kvar när hon fuskade i första loppet. Hon är femtio meter före när vi når berget, jag håller kontakten men jag tappar snabbt tron ​​på att jag kan fånga henne. Det är som att jaga skuggor att jaga den här fiffiga rackaren och mina ben känns tunga och jag vill ge upp.

"Hazel stop," ropar jag efter henne, men hon fortsätter och går runt baksidan av Lime Tree Avenue. Jag måste fortsätta springa om bara för att se vart hon tar vägen. Hon springer lite längre innan hon stannar, och jag förväntar mig att hon ska göra en stor grej av sin senaste seger.

Istället vänder hon sig leende mot mig och drar fram en nyckel på ett snöre från sin barm. Hon viftar åt mig och försvinner sedan genom en trädgårdsdörr i trä. Jag kan inte vänta med att hinna med henne.

Jag är dock krossad nu och tar mig tid att gå fram till och genom hennes trädgårdsport. Det finns inga spår efter henne, hon har försvunnit igen, hon kan inte vara långt borta och så hör jag hur hon stänger och låser trädgårdsdörren efter mig. "Fångade dig äntligen", säger hon med ett stort leende på läpparna. "Jag trodde att det var meningen att jag skulle fånga dig?" Hon svarar mig inte, istället befriar hon håret från bandet och nystar upp och slänger sin vackra långa röda man.

Hon ser bedårande ut när hon går fram till mig och lägger båda händerna på mina axlar. "Du är en så dum blondin Steffanie", säger hon till mig. "Nej det är jag inte, jag visste att du fuskade." Jag är ganska sårad min nya vän tycker att jag är dum.

"Jag är ledsen sötnos, men jag pratade inte om loppet." "Vad pratade du om då?" "Det här, min älskling", och hon kysser mig på kinden. Det är en lång kyss, eller rättare sagt massor av små när hennes läppar rör sig kyss för kyss mot min hals. När hon kysser mig tar hon bort mitt hårband och drar fingrarna genom mitt blonda hår.

Jag känner mig plötsligt instängd här i den här trädgården med räven jag jagade, borden är vända nu och det verkar som att det var jag hela tiden som verkligen var stenbrottet. Jag vill dock inte fly från henne, hennes läppar känns sköna på min hals och hon luktar gudomligt trots vår svett. När hon slutar kyssa mig håller hon mig närmare och jag känner hur våra bröst pressas ihop. Hon har ett så fint leende och hennes bruna ögon är alla fulla av kärlek och lycka.

Hon anpassar mitt hår och drar bort några trådar som fastnar på min varma, fuktiga panna. "Du fattar fortfarande inte riktigt, min älskling?" frågar hon mig. "Jag tror jag gör Hazel." Jag får något bra, men det är så konstigt och oväntat. "Åh Steffanie", säger hon.

"Kom in i huset så tar vi lite drinkar," Det finns ingen kommentar från henne om hennes lilla stycke slug knep, det behövs egentligen inte eftersom det alltid var så uppenbart. Det var dock roligt, hon måste ha planerat det hela och hon fick mig att gå ett tag. Hon har fått mig igång igen nu, med hur hon beter sig och de intima ord som hon tilltalar mig med. "Kom igen, var inte blyg min älskade", och hon leder mig i handen upp till hennes hus.

"Det är ingen här, mina föräldrar är på semester", säger hon till mig. Huset är förtjusande med högt i tak och köket är mysigt trots att det är det största jag någonsin sett. Hazel häller upp lite lemonad till oss och börjar klä av sig precis där framför mig.

Hon har ingen blyghet med mig alls nu och hon har för avsikt att tvätta sitt svettiga löparkit. Av kommer allt, inklusive bh och trosor och hon ser så söt ut när hon kämpar splitternaken med tvättmaskinsdörren. "Kom igen, ta av mig, så ska jag tvätta dina grejer också", säger hon till mig.

"Jag…" "Vad är det för fel, måste du vara någon annanstans?" "Nej, jag…" "Nå, du kan inte behålla de där illaluktande sakerna på." Hon har rätt, men situationen känns lite ovanlig för att uttrycka det milt. Det finns dock ingen anledning att vara blygsam, så jag börjar ta av mig och lämna över mitt svettiga kit. När jag är naken vill jag instinktivt täcka min bara fitta och mina bröst med händerna, men hon är inte orolig för vår nakenhet, så jag skulle bara känna mig dum om jag gjorde det.

"Den här maskinen torkar också," informerar hon mig medan hon lägger till pulver och sedan ställer in ratten. När hon är klar med tvätten står hon vänd mot mig helt fram och jag får mitt svar på om hon har några fräknar på brösten eller inte. Jag kan inte ta blicken från hennes lilla barm.

"Vad är det nu för fel?" frågar Hazel mig. "Dina bröst." "Vad är det med dem?" "De har inga fräknar." "Så? Gillar du inte mina fräknar?" "Nej. Jag menar ja. Det är inte det. Jag har undrat hur dina bröst ser ut." "Verkligen? Har du?" och hon är glad och smickrad över att höra det.

Jag menade det inte så. Jag vet inte hur jag menade det. Men jag har tänkt på hennes bröst och nu när jag kan se dem vill jag göra det. röra vid dem.

Mer än så känns det som att jag vill dia på dem och känna dem mer intimt. Jag vet inte varför, jag tycker bara att de är så fina. "Gillar du mina bröst då?" frågar hon mig. "De är vackra." "Tack. Det är din också." Hon går fram till mig och mina ögon är över hela hennes underbara kropp.

Hennes räviga fitta, hennes släta bleka hud, de mjuka mjuka kurvorna på hennes feminina höfter, och naturligtvis de där himmelska brösten. När hon står direkt i framför mig tar hon min hand och lägger den på ett av sina bröst. Mycket långsamt kuper jag min hand för att känna det mjuka köttet och jag flämtar av nöjet att röra vid henne. "Jag har tänkt på dig också," hon berättar.

Hon känner och smeker mina bröst, medan hon gör så rinner små stötar nerför min ryggrad. Jag stelnar och spänner mig men slappnar sedan av med en suck. Hennes beröring är så känslig och mild, hon lutar sig sakta framåt och öppnar munnen för att kyssa jag Våra läppar är bråkdelar ifrån varandra och vår andning är ansträngd och tung. Jag tror att jag kommer att svimma.

Det här är för mycket. När hennes mun möter min är jag frusen i rymden och kan inte svara. Jag behöver inte svara, Hazels läppar kysser och bara spetsen av hennes tunga kommer in i min mun. Hennes kyss retar upp och fängslar mig, hennes läppar drar mig in i en helt ny värld av mjukhet och skönhet. Jag känner mig vilsen på denna förtrollande nya plats och bara Hazel kan vägleda mig.

"Vill du kyssa mina bröst Steffanie?" Hon bjuder in mig att kliva längre in i denna underbara mjuka himmel, och jag kan inte svara henne med ord även om jag vill. Allt jag kan göra är att nicka frenetiskt med huvudet som ett litet, upprymt barn. Hazel ler, hon lägger en hand bakom mitt huvud och sänker mig försiktigt ner till hennes barm.

"Nu förstår du oss, eller hur min älskling?" Jag nickar med huvudet en gång till medan jag suger på hennes bröstvårta. Jag förstår allt nu och vill inte vända tillbaka, jag vill att Hazel ska leda mig allt djupare in i denna lycka. "Kan du bo hos mig i natt Steffanie?" Mitt sinne rasar av tankar på vilka ytterligare nöjen hon har i beredskap för oss, och det känns som en evighet innan jag kan hitta orden för att besvara hennes nya frestelse. Hazel väntar tålmodigt på mitt svar, hennes hand smeker ömt mitt huvud när jag står böjd framför henne, fortfarande med ansiktet mot hennes bröst. Det här är så vackert, jag vill stanna här för alltid, smälta ihop med min nya älskare och njuta av denna nya sorts kärlek.

"Jag måste ringa min syster. Låt henne veta att jag bor hos en vän." "Vi kommer att bli mycket mer än vänner Steffanie." "Jag vet. Kommer du att lära mig Hazel? Lär mig hur man blir din?" "Självklart ska jag min kärlek." Och min foxy älskare har redan börjat min första lektion.

steffanie xxx..

Liknande berättelser