Strandlinjen

Om kärlek och förlust…

Den flytande strömmen som fyller dina ådror. Blod gjort av vattnet, varifrån du och jag kom. Blodet som gjorde vårt band så djupt blöder från sår.

Jag kan inte behärska dess flöde; jag kanske inte önskar det så. Jag älskade dig en gång, det gör jag fortfarande. Även om du lämnade mig med ett blödande hjärta, kommer tiden inte att läka; Jag minns timmarna och dagarna av ohämmad passion som tiden inte kan stjäla. Ensamma dagar vandrar jag min väg, till kusten.

Inte så många mil bort. Tillvaron är som tidvattnets ebb och flod. Jag stirrar ut mot havet, utan någonstans att gömma mig.

Min förväntan att hon skulle komma tillbaka, hade dött för länge sedan. Min sorg förstärkte nu hur det är när du kommer hem, ner till stranden. Ytterligare en våg rullar in; föreställde jag mig att hon steg upp ur vattnet, som Afrodite gjorde? Jag trodde att hon alltid skulle stanna, hon lovade mig för alltid tillsammans. Nu verkar hennes ord ihåliga som ett tomt snäckskal. Lämna mig här i mitt eget lilla helvete.

Månen växer och avtar. Tidvattnet stiger och faller, vattnets sång som min förlorade sirens rop. Havet kommer att berätta för dig om du lyssnar på dess samtal.

Att livet kan vara tomt och ingenting alls. En viktig del av mig är förlorad och inte hittad. Mitt hjärta kommer att vara tomt, jag är ensam tills en annan kanske en dag kan rulla bort min sten. På en bitande kall nordanvind gråter en ensam mås. Saltvatten rullar ur mina ögon när jag inser att vi är vår egen tomhet inuti.

Jag är hemma vid vattnet. Melissa Kara december -12.

Liknande berättelser