Krigets efterdyningar

han lättade på spänningarna…

🕑 11 minuter minuter Historisk Berättelser

Successivt under de närmaste veckorna lättade spänningarna något, förbrödringsreglerna lättades upp och Tyskland blev en mycket bättre plats. Skrotröjningen fortsatte dock, det var tvungen, byggnadsarbetet gick fortare än de flesta av oss hade räknat med. Jag hade träffat Evas yngre bror Manfred och jag hade lyckats skaffa honom ett jobb i vårt bygggäng som tepojke och allmänarbetare, han höll fortfarande på med lite svarta marknader, men mestadels var han upptagen med att arbeta och han fick en vanlig lön. Eva visade sig vara ovärderlig, inte bara som tolk, utan också som ett mellanrum när tvister uppstod och det fanns gott om sådana! Vi hade tagit hennes vän Anna som assistent till C.O.

men när de besegrade tyska trupperna återvände till det som fanns kvar av sina hem och rensades som "avnazifierade", började utbudet av tegel och annat byggnadsmaterial faktiskt överträffa våra enorma krav. Det inträffade flera alarmerande incidenter som involverade den så kallade Werewolf S.S. som hade vägrat att kapitulera, men generellt sett var våra trupper som bevakade platserna dag och natt alerta och på bollen.

Eva hade nästan gett upp sin vagn för att flytta in i min och när vi var tvungna att vänta på material använde jag några av byggarna för att bygga ut min vagn nästan till en bungalow komplett med ett badrum och en liten trädgård på baksidan, så en morgon skickade C.O. för mig igen. "Sätt dig ner Jack", sa han och bad Anna på två kaffe.

"Ditt arbete går bra Jack," sa han med ett leende, "så mycket att vi kan klara oss utan dig ett tag." "Herr?". "Lämna Jack", log han igen, "jag beordrar dig att ta lite ledigt, två veckor från idag faktiskt." han kastade ett kuvert på skrivbordet framför mig. "Dina resehandlingar och några till din underbara väninna.". "Men varför sir, jag är ganska glad över att vara här så länge jag önskas?". "Du har en mamma och två bröder tror jag?".

"Ja herre." "Ja, hon har böjt sig några öron tillbaka i London, det har gått tre år sedan ditt senaste hembesök, åh och det ska bli en ny prisceremoni i palatset, kungen undrade om du kunde avsätta tid så att han kan fästa en ett par medaljer på bröstet." Hans sarkasm fick mig att le. "Och som jag sa Jack, det är en beställning, så samla ihop din utrustning direkt så ses vi om två veckor." "Herr." Jag ställde mig upp och hälsade smart innan jag gick därifrån med ett leende på läpparna. Eva var på mitt kontor och gick igenom lite pappersarbete och hennes ansikte lyste upp när jag berättade för henne att vi skulle till England.

"Men Jack, jag är tysk, de kommer inte att gilla mig." "De kommer att älska dig min älskling och jag behöver dig i alla fall med mig på palatset." "Palatset?". "Ja Buckingham Palace, det är en liten plats i London där kungen bor." "Vi går till palatset?". "Ja, han vill ge mig några plåtbitar." "Jag förstår inte.".

"Jag tar några medaljer." Det var sent på eftermiddagen när tåget damp in på Croydon station och ryste till stopp. Plattformen var mobbad med människor som vinkade och jublade, bunting och flaggor fladdrade i vinden och ett blåsorkester slog till när vi steg av. "Det måste vara någon speciell på tåget", sa jag precis när en röst ropade ut.

"Jack, Jack!" och en liten bunt som jag ringde mamma slog mig nästan av. Ett par stora armar tog tag i mig i en björnkram och när min bror äntligen lade ner mig insåg jag att jag grät, allt detta var för mig! Jag, Jack Burton, den snöpliga lilla bråkmakaren som gick ut i krig och kom tillbaka som en man! Min mamma grät, mina två bröder grät och stackars Eva grät. lilla älskling," utbrast mamma och gjorde sitt bästa för att krossa Eva till döds. "Du måste vara Eva, välkommen till Englands husdjur, jag heter Mary, jag är Jacks mamma." min äldre bror skrattade och kramade mig igen, "'Är Pete, vi fick en tuff i familjen." Brittisk armé." "Oj, har du något emot det? De två värsta sergeanterna om du vill," skrattade Pete och pekade på de tre ränderna på hans arm. Hon log nervöst och lät sig ledas bort av mamma, alla ville säga hej till henne och slå min rygg eller skaka min hand men äntligen tog vi oss in i den gamla charabancen de hade anlitat och Paul visade upp sina nyfunna köregenskaper.

"Vad handlade det om då?" frågade jag och mamma skrattade. "Säg till honom Peter." "Du är inte skaffa Military Cross.". "Åh, varför inte?". "Du har blivit uppgraderad, du får den stora." "Den stora?" frågade jag dumt.

"Victoria Cross-kompisen, det är allt .". "För helvete," skrattade jag, "det betyder att jag får pension också." "Du väldigt modige man Jack," sa Eva tyst och Pete fnös hånfullt. "En jävla dåre mer som." Vi stannade utanför min lokala pub och jag stönade inombords när jag såg banderollen sträckt ut över den där det stod: "Välkommen hem Jack, du är vår hjälte." "Du är den första V.C.

vi någonsin har haft från Croydon." sa Paul när vi kom ut och jag blev mobbad av hejande välönskningar, av vilka hälften jag inte ens kände! Inuti stod långa bord som stönade under tyngden av mat på dem, det fanns tallrikar med skinka, hela kycklingar, sallader, kokta ägg och massor av smörgåsar, you name it, det var där, jag hade aldrig ens sett en hel skinka förut och kycklingar var en ovanlig lyx på den tiden i Storbritannien. "För helvete", flämtade jag, "jag har aldrig sett så mycket larv förut, var fan har allt detta kommit ifrån?". "Vi bidrog alla med Jack," sa mamma stolt, "Och sockenrådet fördubblade vad vi samlade in, hela staden är stolta över dig." "Flippin' heck, vad gjorde dig till en jävla officer?" Jag tittade mig omkring och såg det flinande ansiktet på min bästa kompis." "Chris kompis," skrek jag, "Du klarade det." "Bara," flinade han, "Buggarna tog mig i Frankrike, men resten av mig klarade det." "Oh shit, jag är ledsen kompis." "Nej svett kompis, jag mår bra, jag kommer bara inte att spela mycket fotboll det är allt." "Chris säg hej till Eva. ".

Han tog tag i hennes hand och skakade den varmt, "Jag är glad att träffa dig tjej, vilken vän som helst till Jack är min vän." hem och när han var klar hade vi nästan alla somnat tills mamma reste sig och skrek. "Tja, grubben äter inte sig själv, fastnar i det." och det var pandemonium. "Snälla får jag få en smörgås Jack. " sa en liten röst bredvid mig och jag tittade ner i Evas stora ögon.

"Eva min älskling," sa jag mjukt, "Den här maten är till för alla, hjälp dig själv." Hon tog plikttroget en macka och knaprade nervöst, fortfarande väldigt mycket. osäker och väldigt nervös. Jag tänkte ett ögonblick på hur hon måste ha känt sig, våra två länder hade varit i krig i sex år och här var hon i ett främmande land, hon kände inte en själ och fram till för bara några månader sedan skulle hon ha varit fienden. "Fan det här", mumlade jag och gick upp till scenen, mikrofonen stod fortfarande på sitt stativ och jag testade den för att se om den fortfarande var live, det var den. "Mine damer och herrar," skrek jag, "snälla ge mig din uppmärksamhet bara en minut." Gradvis tystnade bruset och jag vinkade Eva upp till scenen med mig, hon såg underbar ut i sin uniform, vacker men rädd och hon tog nervöst tag i min hand.

"Låt mig först och främst tacka er alla för detta lott", sträckte jag ut mina händer till dem. "Men snälla jag måste be dig träffa min fästman, den här unga damen här heter Eva," jag pausade och la sedan till "Och hon är tysk." Jag stannade för att låta det sjunka in. "Hon bär en brittisk uniform eftersom hon gör ett ovärderligt arbete för oss i Berlin, hennes enda överlevande familjemedlemmar är en ung bror i Berlin och en äldre bror som var Luftwaffe-pilot.

Han är nu en krigsfånge någonstans här borta, hon är inte tjugo än, hon är i ett främmande land och i det här ögonblicket antar jag att hon är ganska rädd, har jag rätt Eva?". Jag fick en väldigt liten nick som svar. "Nu gissar jag att nästan alla av oss här har förlorat någon, jag vet att jag har gjort det och jag vet att Eva har gjort det, hon är lika mycket ett offer som resten av oss", stannade jag en sekund. "Och om du tycker att bombskadorna här är dåliga, borde du se Berlin." och bara för ett hjärtslag blev det helt tyst och sedan ropade en röst ut. "Du kommer ner lite, vi ska visa dig lite god gammal brittisk gästfrihet, kom igen tjejen, kom ner, krigen är över, det finns mat på bordet och jag är jävligt hungrig." En blandad grupp män och kvinnor rusade fram på scenen och hon var insvept i en våg av mänsklighet, en av männen ropade ut, "Tre heja på lilla Eva, hipp hipp,…".

Nästa gång jag såg henne låg hon bakom en överfull tallrik full av mat och skrattade med några av sina nya vänner, någon hade tagit med sig en grammofon så vi dansade alla till Glen Miller, Vera Lynn, Al Jolson och alla och vi fällde alla några tårar ogenerat när Lili Marlene spelades. (En hemsk sång mycket älskad av trupperna från båda sidor i kriget.). Alla åt, drack, dansade eller bara chattade med gamla vänner, det var ett fantastiskt välkomnande hem, jag lyckades till och med släpa bort Eva från publiken runt henne för en dans eller två.

"De här människorna här, de är trevliga." "De är bara vanliga människor min älskling, men de gillar dig." "Ja," log hon, "jag menar ja, jag tror att de gör det, du sa att jag är din fästman, vad är det här ordet jag vet det inte?". "Det betyder att du är tjejen jag ska gifta mig med." hon slutade dansa och tittade på mig med sina stora ögon. "Gifter du dig med mig, en tysk?". "Om du vill ha mig, ja." "Jag har dig Jack, åh ja, jag har dig." "Jack." mamma hade gått fram till oss för att berätta det för mig eftersom det inte fanns plats i vårt hus för oss båda. Kommunen har betalat ett rum åt er båda här på hotellet, så ni kan försvinna när ni vill, jag är säker på att ni båda är gräddknäckta.

"Åh mamma, tack, det här har varit fantastiskt, jag hade aldrig förväntat mig något liknande." "Ja Mrs Burton tack, du är väldigt snäll.". "Mrs. Burton? Jag sa till dig tjej, jag heter Mary." "Tack Mary", sa hon och kysste mamma varmt, "Men vad är den här krämen?". "Cockney rimmande slang min älskling, krämknäckt- knäckt, trött, förstår?".

"Ja det tror jag", log hon och förde sedan en hand mot munnen för att kväva en gäspning. "Jack jag tror att jag är lite krämig.". Det tog en halvtimme att säga farväl till alla, sedan visade hyresvärden upp oss till vårt rum.

"Sov så länge du gillar Jack," sa han, "det är bra att ha dig tillbaka kompis." "Det är bra att vara här Tom," sa jag med känsla och skakade hans hand. Eva tittade runt i rummet när jag gick in och stängde dörren. "Det här är trevligt Jack," log hon, "Människorna, de är bra mot dig, ja?".

"Ja", höll jag med och tog henne i min famn, "det är de men det här är vad jag har velat hela dagen." Vi älskade tyst; var och en uppslukad av vår egen njutning och sov sedan i varandras armar. Det var efter tio på morgonen innan jag vaknade och såg henne stå vid fönstret och titta ut över Croydon. "Kom hit du sexiga lilla fräulein," morrade jag och hon fnissade innan hon dök på mig helt naken, jag var redan hård och hon var blöt så jag gled rakt upp i henne och fick henne att stöna av njutning.

"Vill du fortfarande ha det här när vi gifter oss med Jack?". "Varje dag", skrattade jag, "och två gånger på söndagen." "Bara två gånger?". "Du gör mig till en galning för sex Jack." "Du menar en sexgalning." "Det här är vad jag säger." "Klagar du?".

"Nej", fnissade hon, "Åh nej, jag klagar aldrig över att jag gör för mycket sex." (Under hela sex år av strider under andra världskriget delades endast 182 Victoriakors ut på alla krigets teatrar.)

Liknande berättelser