En liten tugga

Förändringar är aldrig lätta kan Emily lita på sitt hjärta och omfamna sin inre styrka genom sina förändringar.…

🕑 20 minuter minuter Fantasy & Sci-Fi Berättelser

Emily. "Tja, fan", viskade jag medan jag kollade på klockan, "det här är inte bra Em's." Jag stängde reskontran med en smäll som lät högt i det håliga lagret; Jag hade gått igenom böckerna för min nya chef. Lagret låg i en del av staden som under dagen fylldes av arbetare som rörde sig, verkade relativt säker.

Men efter att solen gått ner blir det ett farligt område att vara. Hemlösa och missbrukare använde detta område för sitt hem, sov mellan soptunnor eller använde utrymmena mellan byggnaderna för skydd. Min chef varnade mig att lämna i god tid innan solen går ner. Men ikväll hittade jag en inkonsekvens i böckerna och kunde bara inte släppa den. Det vill säga tills jag såg min klocka.

Jag har bara några kvarter att gå; då skulle jag vara säker i min bil. Jag klarar det här; dessutom är det inte så sent kanske jag kan ta mig till bilen utan att ens se en annan själ. När jag sträckte mig ner i min väska, tog jag mina nycklar, hakade min handväska över armen, tog ett lugnande andetag och klev in i natten. Liam.

Jag kände lukten av henne först, den söta doften av hennes blod ropade, drog mig närmare henne, som en nattfjäril mot en låga. Hennes rädsla och adrenalin förstärker den otroliga aromen. Hon borde inte vara här nu, även om hon inte vet något om det onda som redan nu närmade sig vår plats. Hon borde veta bättre än att vara här efter mörkrets inbrott. Vem tar hand om denna kvinna? Kvinnor i min värld är skyddade, omhuldade för den värdefulla gåva de är.

Har hon en pappa, en man eller en pojkvän? Varför fick de två sista alternativen mig att vilja explodera av aggression?. Jag är en vampyr, faktiskt, vissa kallar mig en vampyrkung. Det är en titel jag inte önskar mig, men av födseln har jag inget annat val än att acceptera. Antingen det eller lämna mitt folk till dem som skulle förgöra oss och utsätta oss för människorna. Derik landade på min vänstra sida, Thomas på min, "Vem släpper ut det där vackra, går omkring på natten så här? Jag kan för mitt liv inte förstå varför de inte skyddar kvinnor som de borde." Derick var inte förtjust i den mänskliga mannens ansvarslöshet mot kvinnor.

"Människor", spottade Thomas nästan ut. Han är en vamp av få ord, men hans ton talade mycket; Thomas hatade mänskliga män. "Gud, hon är inte bara en sexig liten sak, hon luktar gott." Derick hamnade mot en vägg med min arm tvärs över en av mina två bästa vänners hals. Inte för att det skulle göra mer än att krossa ett struphuvud, de läkte men skulle hindra honom från att prata, vilket är Deriks favoritsysselsättning. "Om du så mycket som ser hennes väg, kommer du att svara mig." Jag hade bestämt att jag skulle skydda den kvinnan från oss alla.

Derik höll upp händerna i bön. "Titta, jag menade ingenting med det." "Fan, jag är ledsen Derik, jag vet inte var det kom ifrån.". "Jag har en idé om det, men jag har inte tid att diskutera de finare punkterna av attraktion.

Här kommer problem." Derik pekade mot väster där jag kunde se Finn och hans besättning närma sig. "Tyvärr är hon i deras väg och med hur hon luktar kommer hon att dra till sig lite inte så trevlig uppmärksamhet väldigt snart." Emily. Mina hälar slog ut en rytm när jag gick i snabb takt.

Till en början verkade/känndes området okej, och jag släppte ut ett lättat andetag. Jag hade alltid kunnat "lukta" luften efter känslor. Jag vet att det låter konstigt, men när man växer upp med det lär man sig att lita på även det konstiga.

Sedan, som ett godståg, slog rädslan mig; behovet av att köra trumma ett tungt ljud, bultande på mitt huvud. Jag ökade tempot och gick snabbare; så fort som mina klackar tillåter. På ett ögonblick var han där, framför mig, jag vet att han inte var där ett ögonblick innan. "Vem är du?" Fan, var min röst så svag som den lät? "Det är inte viktigt.

Varför är du här utan skydd?" Den här killen var kaxig, för att inte tala om totalt läskig och stor, väldigt stor. "Jag frågade dig en fråga?". Nu blev jag arg. Vem trodde han att han var? Jag öppnade munnen, men innan jag hann prata dök en ännu större man upp bakom mig.

"Allvarligt, var kommer ni ifrån och hur mår ni…" min röst slocknade när den andra mannen drog mig över till sin sida. Jag vände mig om för att möta detta nya hot, och jag kunde inte få luft till mina lungor, "Åh… Gud." Jag viskade. Tjocka honungsfärgade hårögonfransar att dö för, fascinerande gröna ögon.

Den knäppta skjortan han bar innehöll knappt hans muskulösa bröst och armar. Han är så stilig, och min klitoris instämde tydligen eftersom den hade bultat i samma ögonblick som hans ögon mötte mina. "Hon är min, låt henne vara Finn." Hans hand låg kvar på min arm, jag drog mig tillbaka, men hans hand stramade bara till. "Du gör mig illa, släpp!" Ok, han gjorde mig inte illa, men det kändes bra att säga det. Så snabbt som mitt nästa andetag kom hans mun att krascha ner mot min.

Han dominerade mig och tog full kontroll över kyssen när han höll mig i ett skruvgrepp mot sin kropp. Jag försökte göra motstånd, ett ögonblick, innan min förrädiska kropp gav upp och lutade sig in i honom, nej, den smälte in i honom. Han svarade sin anmärkningsvärt imponerande kuk i min mage. Sedan, när han kysste mig, talade han inte med ord, utan i mitt huvud. "Du är i fara." Han 'tryckte' med sitt sinne mot hennes.

"Hur gör du det här? Pratar i mitt huvud, det här är inte normalt" tänkte/sade jag vad detta nu var. "Du kan höra mig?" Han lät förvånad. "Tja, du pratade först, om det är vad det här är." "Lita på mig, annars kanske ingen av oss kommer härifrån." "Sedan när hamnade den här kvinnan under ditt skydd? Jag tror att jag var den första som såg henne." Finn den arroganta jäveln gjorde mig allvarligt förbannad. Och jag mår inte förbannad bra. "Det är inget du bryr dig om." Jag avfärdade honom med en vinkande hand.

"Vi är här Finn, säg vad det är du vill säga." Liam beordrade. "Var är dina pojkar Liam?" Finn vred på huvudet och sjöng sedan på ett läskigt sätt. "Kom ut var du än är." Omedelbart dök två andra män upp som flankerade både Liam och mig. "Hej frun, jag är Derik den snygge, och den grubblande här är Thomas." Den som heter Derik presenterade sig själv, och jag gillade direkt hur han använde humor för att få mig till mods; han försökte i alla fall. "Så, hon är inte din, Liam," skrattade Finn kusligt.

"Du har inget anspråk på den här kvinnan, annars skulle Derik och Thomas utan tvekan känna henne. Sedan jag såg henne först; det är mitt att göra anspråk på henne, hon är min!" Han sträckte sig för att ta min hand och Liam hoppade framför mig. Derik och Thomas var vid hans sida på ett ögonblick. Ögon ändrade färg och lyste.

Muskler som redan var otroligt enorma svällde till omänsklig storlek och tänder, ÅH HERREGUD, de är alla vampyrer. Sexiga som fan vampyrer, men vampyrer! Med tänder! Det där bettet! Och de slåss om mig. Shit, shit, shit, shit, jag måste härifrån. Jag såg mig oroligt omkring och såg min bil; det var så nära. Jag tittade ner, och ja, där var mina nycklar.

Dags att gå! Nu bara om mina ben skulle fungera och ta mig dit. Jag klev ur mina skor medan vampyrerna mötte morrande och morrande. När ännu fler vampyrer dök upp bakom Finns ställningar, precis som mina vampyrer. Vänta; de är inte mina vampyrer. Liam.

Helvete, hon gjorde sig redo att springa. "Rör dig för jävla inte!!". "Herregud. Vem tror du att du är? Jag känner dig inte, och jag kommer inte att följa med dig.

Du och dina bästisar kan ha din lilla kamp utan mig.". "Rör dig, och jag svär på mitt liv att jag ska paddla din söta rumpa tills du inte kan sitta." "Du ska inte paddla mig." Åh herregud, varför lät det så, så bra? "Se på mig!". Så jag gjorde precis vad vilken rödblodig kvinna som helst skulle göra. Jag sprang.

"Du förtjänade bara tid över mitt knä." Han ryckte min arm och snurrade runt mig och gav mig till Thomas, som lyfte upp mig och flög! Han flög. "Jag såg henne först," ställde Finn. "Hon är min!". "Hon är min, jag är kung, och det är mitt att göra anspråk på vilken oparad hona som helst för min drottning.

Och jag gör anspråk på henne!". "Hon kan inte vara drottning; hon är mänsklig." "Nej, det är hon inte, hon pratar telepatiskt till mig; bara en äkta vampyrkompis kan göra det." uttalade Liam. Då slutade Finn. Bara ett fåtal familjer i världen har den förmågan, hans var en, och det fick hans sinne att snurra. Var kom den här kvinnan ifrån?.

Hon hade säkert samma drag, åldern. Kan hon vara min syster? Tänk om hon inte dog, tänk om de gömde henne för mig? Det enda sättet att veta var att smaka hennes blod. Om hon var min syster, skulle jag kunna under den gamla lagen ta henne. Han skrattade när han föreställde sig vad det skulle göra med kusin Liam, att ta hans sanna partner ifrån honom och döma honom till en livstid utan en partner. Finn vände sig för att gå, "Det här är inte över.

Inte av ett jordskred", mumlade han genom tänderna. Emily. Jag måste ha svimmat för när jag kom också låg jag på en rik skinnsoffa. En filt drog upp över mina axlar.

Medan Thomas satt och bryggde i hörnet. Jag var arg, så jag satte mig för att slåss, vilket kanske inte var den bästa idén. "Vad fan är det för fel på dig? Inser du att du kidnappade mig?".

Tystnad. "Hej skitstövel, du vet att det här är ett grovt brott. Big time, big boy fängelse och allt." Jag vandrade omkring i rummet och snokade.

Oavsett vad jag sa eller gjorde, följde han bara efter mig; öppnade dörrar för mig, skullade och grymtade, är det här hans "jobb?" undrade jag. Så till slut satte jag mig på den lyxiga soffan i den löjligt dyra och gamla herrgården och grubblade på Liam. Han kallade mig sin, hävdade mig, vad det nu betydde; det skickade en nyfiken spänning i min mage.

Liksom den där lilla kommentaren om smisk till mig, vilket även nu fick min ryggrad att pirra som små popstenar som gick av och sedan spred sig uppför ryggraden. Jag tittade upp på Thomas och fångade honom stirra. Rodnad smög sig upp på överkroppen, kunde han säga vad jag tänkte?. Jag vickade in i hörnet av soffan och drog upp och under mig benen och gjorde mig så liten som möjligt.

Min puls accelererade, de där popstenarna gick av igen och fy fan om jag inte blev blöt bara för att min kropp visste att han var nära. Thomas visste också; han mötte dem vid dörren, pannan höjd i sarkastisk humor. "Använder vi dörren nu Sire?" Liam spände ögat åt honom och gjorde en gest med huvudet för att han skulle gå.

Med en lätt bugning lämnade Thomas och Derick rummet. "Är du verkligen en kung?". "Efter allt du har sett är det frågan du leder med, lilla?". "Titta Liam, kung, herre, jag uppskattar att du räddade mig från den andra, va, vampyr, men jag kan vara på väg nu." "NEJ! Jag menade vad jag sa; du är min och du kommer att bli min drottning." "Förbiser du inte något? En liten sak som kallas fri vilja." "Du är min kompis; den fria viljan har lite att göra med det." Jag började prata, men han höll upp handen. "Du måste förstå något litet, och eftersom du inte växte upp i vår värld kommer det att krävas en viss anpassning, men du måste anpassa dig." Min mun öppnades av chock.

Trodde han verkligen att han bara kunde kräva att jag…. "Säger du seriöst att jag…?". "Inte ett annat ord, det finns mycket att göra och lite tid att göra det på. Först måste du förstå att du inte är människa. Att du kan tala i våra sinnen ensam bevisar det.

Ingen människa kan göra det. Dessutom kan bara kompisar hör varandra, och då vanligtvis först efter att parningsritualen är klar. Vårt band kommer verkligen att vara väldigt starkt.

Vi tar bara en partner, och det är för livet; det finns ingen återvändo." Jag sträckte mig för att hämta flaskan med vatten från soffbordet. Mina händer skakade så illa att jag inte kunde öppna den. Liam satt bredvid mig tog försiktigt flaskan öppnade den och skickade den till mig. Han tittade på när jag tog darrande klunkar av det svala vattnet.

Liam. Jag kan känna vågorna av ångest flöda över henne. Jag önskar att jag hade längre tid på mig att förklara, att sakta dra in henne i vår värld. Men nu när Finn visste att jag hade hittat min kompis.

Hon är i fara tills jag slutför förvandlingen, och det är ingen brådska. "Komma.". Hon lade sin lilla darrande hand i min. Jag skickade lugnande energi till henne och ledde henne sedan till köket.

"Derik har gett oss lite mat som vi ska äta så kan du ta en tupplur. Vi har fortfarande det mindre problemet med din olydnad att ta itu med." "Du säger inte att du planerar…". "Paddlar din ljuvliga rumpa.

Ja, frun. Här. Ät.". Hon hade förnuftet att hålla munnen stängd och oavsett om det var hennes hunger eller ilska så åt hon. Just anledningen till att jag tog upp paddlingen.

"Om han paddlar min röv, kommer han aldrig att röra min röv ljuvligt eller på annat sätt. Vem tror han att han är? Åh ja, han är den mäktiga kungen av vampyrerna. Drottning min röv.

Det måste finnas ett fönster utan tillsyn i denna unken gamla herrgård. ". "Emily, har du glömt att vårt band låter mig höra dina tankar?".

"Hur ska jag ha någon integritet om du är i mitt huvud 24/7?". "Du kommer att lära dig att blockera bandet när du behöver, och hur du kan driva igenom i en nödsituation." "Du har fel du vet, jag är människa." "Är du klar?" frågade jag nickande mot tallriken som satt tom; håller min hand i hennes. "Kom med mig?". Emily. Sovrummet var gles; en enorm säng, sminkbord och loveseat som satt mot fönstret.

Eftersom jag inte ville sitta på sängen valde jag loveseat, sedan tänkte jag bättre på det och satte mig vid sminkbordet. "Var inte rädd för mig, jag kommer inte att skada dig." Mina ögonbryn steg ifråga, men jag var tyst medan han fortsatte. "Vampyren du träffade ikväll tror att han, inte jag, är den fulla arvtagaren till tronen. Jag skulle gärna ge till honom. Om han inte var fast besluten att använda människans önskan om droger för att minska deras antal till en punkt där vår sorts kan ta över.

Vampyrer och människor har samexisterat i tusentals år eftersom vi var och en har en roll att spela i den naturliga ordningen. Människorna tillhandahåller vår kraft genom sitt blod, vampyrer skyddar dem från krafter som de inte har något hopp att kämpa mot. Mycket, väldigt få lär sig verkligen av oss, bortom myter, folklore och gissningar. Ikväll gav min reaktion på att hitta dig honom ett sätt att förgöra mig." "Hur?". "Jag sa till dig, du är min kompis; om han skulle ta dig ifrån mig…".

"Vad?". "Vampyrer har bara en kompis. Någonsin.

Jag har letat efter dig i två tusen år. Det skulle inte behövas för mig att fortsätta min existens om du togs ifrån mig. Jag känner redan bandet genom ditt blods rop och det är starkare än jag någonsin trodde var möjligt." Han korsade rummet så otroligt snabbt och innan jag hann ta ett andetag låg hans armar runt mig.

Hans mun som täckte min, han tog kontroll och med det varje bit av mitt förstånd. Hans kyssar bröt ner mig och ordnade om min värld med hans. Han sänkte mig till sin säng och täckte min kropp med sin utomordentligt stora.

Hans händer så starka och självsäker flyttade från min rygg upp och mina armar trasslade till slut i mitt hår. Sakkunnigt lutade han mitt huvud och sänkte sedan sin mun till det ömma köttet på min hals och nyckelben. Jag visste inte hur mitt bröst kom loss bara att när hans mun täckte den svullna spetsen flydde alla tankar på motstånd; Jag ville ha honom! Jag insåg att jag inte var rädd för vad han var; Jag var rädd för hur han fick mig att känna. Hur djupt jag ville ha honom på så kort tid. Hans kuk mot min mage, så väldigt hårt när han malde sin massiva bulk i mina mjukare kurvor.

Han lade mig tillbaka på sängen och tryckte isär mina ben för att ge plats åt honom mellan dem; villigt sprider jag dem och buktar ryggen uppåt. Desperat att känna hans läppar på mina, känna mer av hans hårdhet mot min kärna. Jag missade nästan skrapningen av något skarpt mot min bröstvårta; frös sedan när jag insåg vad det var.

Han drog sig tillbaka och tittade på mig; hans framtänder var långa, vassa och fascinerande. Han såg till att jag såg honom, allihop. Med en darrande hand kuperade jag hans käke och körde min tumme över hans läpp, den vassa spetsen fastnade på spetsen av min tumme.

En blodpärla samlades där; Jag såg fascinerad och otroligt tänd när han svävade upp droppen med tungan och sedan sög in siffran i munnen. "Låt mig göra dig till min?". "Ja." viskade jag andlöst. Han skrapade tänderna över mina brösts svällning, slickade erotiskt huden precis bredvid den spetsiga bröstvårtan, sedan bet han mig.

Det finns inga mänskliga ord för hur det kändes när hans tänder genomborrade mitt kött och jag kommer inte ens försöka beskriva det. Jag kan helt enkelt säga att det var mer än en orgasm, djupare, som kom från någonstans i min själ som ännu hade varit orörd. Jag måste ha mörkat, för när jag också kom låg jag i hans famn, hud mot hud, hans kropp tryckte mot min från fotled till läppar. "Är jag?" Jag viskade. Nu var jag räddad.

Vad hade jag gjort?. "Det har börjat.". Paniken jag kände måste ha visat sig eftersom hans panna drogs upp av oro. "Sssush… baby det kommer att bli okej, jag lovar, vi var gjorda för varandra. Du är gjord för det här, det som har börjat är naturligt för oss, så naturligt som det här.".

Han sprang in i min kropp och spetsade mig på sin massiva kuk. Det var den där ljuva smärtan av att fyllas ordentligt. Han höll still som min kropp anpassade sig till hans, kysste min panna, ögon, kinder, arbetade ner till min hals, där han placerade små kyssar, hans tunga slog mot min hud. Ibland skrapade hans vassa tänder över min hud. Först när min kropp slappnade av gled han hans händer nedför mina armar som passade mina fingrar med hans, lyfte dem sedan över mitt huvud.

Han började knulla mig, långsamt, bygga in intensitet och styrka. Hans höfter svällde, tryckte hans kuk djupt och glider sedan långsamt ut. Om och över hans höfter böljade framåt och gled sakta bakåt. Våra munnar förenades och hans tunga matchade hans kukrörelser.

Hela upplevelsen så överväldigande och allomfattande. Ljudet av vår andning intensifierades, blodsvallningen genom våra ådror snabbare och tjockare. Jag fäste mig min mun över hans axel suger ngde huden och bet sedan ner, när orgasmen som jag höll tillbaka vällde över mig som en våg. Det tog mig under, tumlade mig runt och runt. Luften sög ut ur mitt bröst och precis när jag trodde att jag inte orkade en minut till kröp den.

Jag bröt mig loss och insåg att min mun var fäst vid hans axel där jag hade bitit honom. Liam. Ingenting i mitt liv har förberett mig för den här kvinnan. Hon är så varm, och när jag grävde ner mig i henne kom jag nästan från känslan av hennes fitta som omgav mig, jag tog saker så långsamt jag kunde.

Försöker göra det här lika underbart för henne som det var för mig. Men känslan av att hon omgav mig accepterade min kropp i hennes var mer än jag hade förväntat mig. Jag kände mig äntligen hel, som att en del av mig som jag inte visste saknades hade satts tillbaka på plats. Jag höll mig, red på kanten av galenskap i väntan på att hon skulle släppas. mina tänder samman för att hålla borta det ögonblicket som jag visste var snabbt över mig.

Då hände det mest erotiska; hon bet i min axel med sina små trubbiga tänder. Än en gång steg jag upp i hennes kropp och morrade när jag släppte ut min sperma i hennes söta kropp. Håller henne mot mig medan jag gungade henne fram och tillbaka, sedan kände jag hur hennes tårar vädrade min nacke. Jag drog mig tillbaka och torkade bort dem från hennes kinder. "Varför gråter du baby? Har jag skadat dig?".

"Nej men jag sårade dig. Jag bet dig; jag kan inte tro att jag bet dig.". "Oohhh min söta brud, du gjorde mig inte alls illa; det var det sexigaste någonsin, att känna dina små tänder skrapa mot mig. Du kommer dock att bita mig, och det kommer att bli så mycket mer än så, och vi båda kommer att älska det." "Jag ska bita dig, med tänder som dina?". "Ja, dina huggtänder." Hon sträckte sig upp och kände på sina tänder.

Jag log ner mot henne. "Ingen älskling inte än. Men de kommer och kommer att se så sexiga ut på dig. Jag kan inte vänta med att se dem, att känna att de tränger igenom min hud. Nu har vi den lilla frågan om din olydnad." Jag placerade mitt finger mot hennes mun när hon öppnade för att argumentera med mig.

"Som jag avbryter som en liten gåva till dig. Den här natten till vårt bröllop. Gå nu och sova och vila, du måste vara väldigt trött. Jag har några saker jag behöver diskutera med killarna så kommer jag tillbaka upp.". Jag kände hennes ögon på min kropp när jag klädde mig, hennes tankar var så högljudda.

Jag var tvungen att vända ryggen till henne så att hon inte kunde se det självbelåtna flinet i mitt ansikte. Hon gillar min kropp, "tå curling" är vad hon kallar det. Jag drog upp filten och såg till att hon var täckt. "Är du bekväm? Inte för varmt eller kallt?".

"Nej, nej jag är underbar, bara väldigt sömnig." "Det är att vänta, du kommer att må bättre efter lite sömn." Jag stod utanför vårt rum och andades djupt. Det hade börjat, hon var min, jag hittade henne, jag hittade henne äntligen, och åh, hon är så vacker; långt svart hår som lyser av hälsa. Hon var mindre än jag någonsin hade förväntat mig, så mycket mindre än mig, men jag kunde känna en styrka precis under ytan.

Hon skulle bli en bra kompis och en underbar drottning. Både mitt folk och jag är välsignade över att ha hittat henne och leva bland människorna inte mindre..

Liknande berättelser