Smiska är den bästa medicinen.

En omtänksam herr tar hand om sin sjuka subbie.…

🕑 10 minuter minuter Dask Berättelser

Jag vaknar med att halsen känns som sandpapper och huvudet känns som sockervadd. Du har redan vaknat och jag kan höra dig pyssla runt i köket med dofterna av kaffe och rostat bröd som sveper uppför trappan. Jag låg där, myste i mitt täcke och undrade hur jag ska svälja rostat bröd när allt jag vill ha är glass.

Jag rullar över och tittar ut genom fönstret. Det snöar igen. Flingor borstar fönstret när de faller som älvor som snurrar och dansar i vinden.

Jag gillar inte snö. Det är kallt och blött. Visst ser det vackert ut när jag tittar ut på det från min sköna varma säng men jag har inte för avsikt att ge mig ut i den.

Jag vet att jag måste gå upp. Du låter mig aldrig äta i sängen. Groggigt trycker jag bort täcket från kroppen och skjuter ut fötterna under täcket. När jag reser mig till en sittande position väntar jag på att mitt huvud ska sluta snurra innan jag tar på mig glasögonen och reser mig upp. Mina fötter glider automatiskt in i mina tofflor när jag står.

Jag går ut ur sovrummet utan morgonrock, jag är för varm i alla fall. På toppen av trappan pausar jag när en våg av yrsel slår mot mig, är det mitt längdproblem eller är jag sjukare än jag trodde? Sakta navigerar jag i trappan tungt lutad mot ledstången och andas ut när jag når botten utan att falla. Valpen vet att jag är sjuk hon hoppar inte på mig som hon brukar, viftar bara med svansen som hälsning och följer mig in i köket.

Köksdörren ger ett hörbart klick när jag stänger den bakom mig och du vänder dig om, marmelerar i handen och ler mot mig på det sättet som jag älskar. "Morgon, subbie," säger du när du rör dig för att kyssa min kind. Det gör du alltid på morgonen och jag älskar det. Jag ger tillbaka gesten med ett knarrande rasp och ditt ansikte rynkar av oro.

När du lägger ner marmeladen och går mot mig går jag åt sidan och tar mig fram till bordet. När jag sitter vid min plats vilar jag ena armbågen på bordet och låter mitt värkande huvud falla på min handflata. "Det är ingenting", säger jag, "bara ont i halsen och flummigt huvud." Du köper det inte för en sekund.

Med rostat bröd från grillen går du fram till mig och lägger en sval hand på min panna. Jag ryser vid beröringen och trycker bort din hand. "Gör det inte!" jag knäpper.

Jag hatar att vara sjuk, jag hatar att bli berörd när jag är sjuk men du vet det här. Du svävar över mig i några sekunder innan du går till medicinskåpet. Jag kan inte se vad du gör nu, men jag hör att du öppnar dörren och hör hur paracetamollådan skakar.

Jag hoppar när du lägger en kopp kaffe framför mig, tappade jag några minuter då? Jag ser paracetamolen vid min kopp och rör mig för att plocka upp dem. Din hand landar stadigt ovanpå min och jag tittar upp för att se dig rynka pannan på mig. "Sa jag efter att du har ätit något. Vänta nu." Din ton är låg men varning.

Jag är förvirrad, när sa du det? Jag flyttar bort handen och virar den runt min kaffekopp istället. Jag tittar på när du går tillbaka till köket. Jag skulle kunna ta pillren nu, vad skulle det göra? Min hand går ut igen och jag börjar snärta runt pillren med ett finger.

Jag tar dem inte än. Jag plockar upp mitt kaffe och tar en klunk, rycker till när jag sväljer det som känns som ett äpple. Jag hör hur du kommer tillbaka och tittar på när du placerar en skål framför mig. Yoghurt, som jag klarar av. När jag rör min hand för att lyfta skeden märker jag att pillren är borta.

Hoppsan. Dumt lyfter jag upp min skål för att se om de ligger under, nej. De måste vara här någonstans. Jag börjar se mig omkring på bordsskivan och lyfter på porslin som om pillren skulle ligga under en av dem.

Du kommer tillbaka till bordet och jag kan känna att du tittar på mig. Jag fryser och vänder på huvudet för att titta upp på dig. Du ser inte glad ut. Jag sväljer och rycker till. "Jag hittar inte pillren", kväkar jag.

Du rynkar pannan på mig. Jag hatar när du rynkar pannan. "Det är för att jag tog upp dem när jag gav dig din yoghurt. Har bara ont i halsen tror jag du sa." Åh. Det är den där tonen, den som ringer varningsklockor i mitt huvud.

"Och ett luddigt huvud. Det är ingenting, jag mår bra. Sl Jag vill inte heller, jag har ont i huvudet och du irriterar mig nu. Du sätter dig och trummar med fingrarna på bordsskivan.

Det är annorlunda. Jag tittar ner på min yoghurt och tar försiktigt upp min sked och börjar äta. svalka lugnar min hals men det träffar min mage som bly. "Jag är ledsen", mumlar jag genom munsbitar. Det förvånar mig aldrig hur jag ena minuten kan vara en total brat och nästa en ångerfull subbie.

Antagligen för att det är en del av vem Jag är det. Jag vet dock inte varför du står för det. Det måste vara väldigt förvirrande ibland. Jag hinner bara äta upp hälften av min yoghurt innan jag lägger ner skeden och sträcker mig efter min tobaksburk.

"Nej!" Jag tittar upp på dig. Jag har alltid en bög efter frukost. Jag fortsätter att dra burken mot mig.

"Jag vill ha en bög," jag gnäller. Jag hatar att gnälla men det händer alltid när jag inte mår bra. Du stirrar på mig. Den sorten som säger "gör det och din botten betalar". Jag gör det.

Jag vill ha en bög. Öppnar burken, drar ut papperen och rullar snabbt innan du kan stoppa mig igen. Jag lägger den färdiga rullen mellan mina läppar och sträcker mig efter tändaren. Du stoppar mig inte. Jag vet att jag inte lyder dig, du vet att jag vet.

Jag tänder bögen, andas in och rycker till när min hals skriker i protest. Jag kommer dock inte släcka det, jag är för envis. Det tar inte lång tid för mig att komma till sista draget, jag rullar bara tunt.

När jag stoppar ur rullen vänder jag mig mot dig och utan att veta varför jag blåser röken i ditt ansikte. Du blundar och hostar. Jag reser mig snabbt, jag vet att jag har gått för långt. Du ställer dig upp lika snabbt och tar ett stadigt tag i min armbåge. Jag försöker slingra mig loss när du bestämt leder mig ut ur köket och mot trappan.

"Upp!" Du morrar när du trycker mig försiktigt. Jag vänder mig mot dig och trycker tillbaka hårdare. Jag borde inte ha blivit förvånad när du vände mig tillbaka till trappan och fick en rejäl smäll mot min pyjamastäckta underdel, men det var jag. Bara ett litet skrik och tårar sticker i ögonvrån när jag snubblade uppför trappan framför dig. Längst upp i trappan vänder jag mig mot sovrummet och bryr mig inte om att se om du följer efter för jag vet att du gör det.

I sovrummet står jag vid sängen och börjar gråta tyst när du sitter på sängen. Jag vet vad som kommer härnäst men jag kan inte göra det, jag kommer inte att dra ner mina pyjamasbyxor. Det vet du dock, det är därför du tar min handled och guidar mig till din sida.

När dina händer rör sig till min midja för att dra ner mina byxor, gnäller jag och försöker stoppa dig. Det fungerar dock inte, du bara borstar bort mina händer och med ett ryck samlas mina underdelar runt mina anklar. Naken från midjan och ner drar du mig snabbt över dina knän. Jag lägger automatiskt ena handen på golvet och den andra tar tag i din fotled.

Jag behöver inte vänta länge på första smällen. Min kropp rycker och jag gråter av smärta när din hand ansluter stadigt till min högra kind. Lika snabbt landar du en lika fast smäll till vänster om mig, växlande mellan kinderna. Du pratar till mig när du slår mig i botten men jag gråter för mycket för att koncentrera mig på dina ord. Det är uppenbart att jag ska svara men när jag inte gör det pausar du och ringer mitt namn för att få min uppmärksamhet.

"Jag frågade varför du får denna smisk?" Du gnuggar mina kinder medan du väntar på att jag ska svara. Jag behöver inte tänka, jag vet varför. "För att jag blåste rök i ditt ansikte." jag snyftar. Du börjar slå mig i botten igen och den här gången lyssnar jag på dina ord. "Du blåser inte rök på mig.

Du kommer att lära dig att göra som jag säger. Jag ville inte att du skulle röka för du sa att din hals var öm. Jag lät dig få din rök och du respekterade min vänlighet den i mitt ansikte. " Du är mer ledsen än arg; Jag kan säga detta på din ton. Det får mig att gråta hårdare, jag hatar att göra dig ledsen.

Du fortsätter att slå mig och föreläsa mig i ytterligare 5 minuter innan du stannar och gnuggar mina kinder igen. "Du sa att du hade ont i halsen och ett suddigt huvud. Mitt jobb som din herre är att ta hand om dig men du är så envis att du inte låter mig." Jag lyssnar igenom mina tårar och smärta, känner mig hemsk inombords. Du försökte bara hjälpa och jag betedde mig som en tönt.

Jag kan inte minnas att någon tog hand om mig när jag var sjuk men du gjorde det utan att ifrågasätta och jag kastade tillbaka det i ansiktet på dig. Innan jag kan säga att jag är ledsen tappar du ena knäet och tvingar ner min bål och min botten uppåt så att du kan smälla den där mjuka delen där lår möter botten. Dessa smällar är svårare eftersom du vill att jag ska komma ihåg den här smisken ett tag.

Jag snyftar när du tänder en eld på min underdel. Jag kan inte låta bli att sparka, precis som du inte kan låta bli att smälla på baksidan av mina lår när jag sparkar. Jag snyftar fortfarande så jag märker inte när du slutar. Du gnuggar bara cirklar på min rygg och väntar på att jag ska lugna ner mig.

Jag känner att du sträcker dig ner och tar bort mina pyjamasbyxor från mina anklar. Jag vet att jag inte kommer att se dem igen idag. Jag släpper din fotled och du hjälper mig att stå. Men jag står bara ett par ögonblick medan du ställer dig upp och hjälper mig tillbaka i sängen.

Glider in jag rullar på min mage, sträcker ut en arm efter täcket du stoppar mig. Jag vet inte varför du gjorde det men nu vill jag bara gå och lägga mig. "Gå inte och sova ännu.

Jag kommer genast tillbaka med din paracetamol." Jag ser med sömniga ögon när du lämnar rummet. Det finns inget sätt att jag kommer att vara vaken när du kommer tillbaka..

Liknande berättelser